Ska det behövas ett krig, en pandemi och en klimatkris för att vi ska vakna? Ska bönderna lägga ner en efter en innan vi inser att vi riskerar att svälta – både på föda och levande landsbygder?

Jag vet inte vad som oroar mest i dessa tider. Men jag vet vad som lindrar min oro. Det är att se en bondgård. Att åka förbi ett odlat landskap. Oron lindras när jag äter det som är lokalproducerat och ser en ända i vädret i potatislandet, liknande minnet av mormors i rutig kjol, då blir jag lugn i själen.

Jag vet inte vad som är värst när jag försöker sortera mina känslor inför vad som händer i Europa och Sverige. Såklart är det mer än värst för dem som lever i krig. Ett krig som förutom dagligt hot medför att en hel världsdel ska klara en humanitär katastrof med hunger, brist på vatten och el.

Tänk dig själv hur du reagerar när det blir strömavbrott, eller hur det känns att vara utan vatten ett par timmar. Så har invånarna i delar av Ukraina det hela tiden, så har flyktingarna som flyr sitt land det dag efter dag efter dag.

Nog är det märkligt att vi missar det finstilta och inte vaknar förrän allt är fetstilt – med utropstecken. Hur kan vi vara så blasé att bönder nu tvingas skrika ut sitt sista stridsrop trots att vi de närmaste åren blivit påminda gång efter annan om vikten av en hög självförsörjningsgrad.

Jag minns mitt eget uppvaknande som skedde sommaren 2018 när stora delar av Sverige brann. De många bränderna satte också fyr på det kollektiva medvetandet om klimatkrisen. Sen kom pandemin som visade på en annan sårbarhet för vårt land.

Vi har blivit påminda om vår sårbarhet gång efter annan men ändå gör vi ingenting.

Är det månne vår oerfarenhet av krig som gör oss naiva? Att det som varit vår styrka blivit vår svaghet?

Det var inte mer än trettio år sedan som vi klarade av att försörja oss på mat helt och hållet själva om man bortser från vissa livsmedel som kaffe, te och en del frukt och grönsaker. Nu orkar vi knappt odla potatis för eget bruk, eller se efter att vi äter den som odlas.

I krigstider rustar vi för krig. Brinner det släcker vi bränder. Pandemin får oss att hålla avstånd. Allt i skuggan av att vi tappar bort det basala. Det vi lärt oss av både kostpyramider och hushållsekonomi. Vi är fortfarande för många som äter fel och då tänker jag inte på tallriksmodellen utan på att vi tuggar utan att tänka på om det är importerat eller inte.

Nu gäller det för oss att hålla ögonen öppna för vårt lands sårbarhet. Och inse att sårbarheten är det främsta argumentet för att öka vår egen produktion av grönsaker, potatis och börja äta svensk gris, kyckling, kor, får och lamm. Inte bara för att öka möjligheterna till självförsörjning utan också för att skapa ett högre medvetande kring minskad klimatpåverkan och en levande landsbygd.

Det vi gör i dag kommer styra var vi hamnar i framtiden och det är inte försent. Inte än.

Om krönikören

Malin Ackermann skriver krönikor i Land och kan läsas i tidningen och på sajten med jämna mellanrum.

KAMPANJ:Börja prenumerera – Erbjudande till dig som följer Land.se