Krönika: Bli en botanspanare du också!

Vill du leka en lek med mig? Det är en promenadlek som räcker från videkiss via lönnbladsknopp och trumpetsvamp runt hela året tillbaka till videkiss igen.

Jag botanspanar.

Utrustningen är enkel. Egentligen behövs inget alls men jag har med mig min telefon att ta bilder med. Sedan är allt som krävs lite tid och starka muskler i nacke och korsrygg.

Vi kan ta en vanlig tisdag morgon i april som exempel. Så fort promenadskorna landar i gruset hängs gamnacken ner, kroppen viks lite lätt framåt och synskärpan ställs in på detaljläge.

I rabatten ser jag snödroppar sticka upp sina gröna näbbar ur den smutsiga snöfläcken. Vid grinden kikar jag ner i trasslet till vänster. Ännu inga rödrosa pionskott men trumpetlaven på stenen bakom är livligt ljusgrön i den fuktiga morgonluften.

Läs också: Krönika: Välkommen till en underbart ostädad vår!

Klick! Jag spar trumpetlaven som minne i telefonen och kliver vidare.

På väg mot busshållplatsen är allt grått, grått, grått, men bara om man tittar slarvigt. Druvflädern har puffat upp sina lila bladknoppar och nedanför, bland fjolårslöven, gror något. En ljusgrön stängel kommer dubbelvikt ur jorden, som en älvas armbåge.

På bussen tittar jag nära, nära på min trumpetlavsbild och slögooglar för att få veta mer om den här lustiga blandningen av svamp och blågrön alg.

När bussen kommer fram fortsätter botanspanandet i en riktigt ful storstadsbacke som jag följer året om. Den är ungefär 50 meter lång och tre meter bred, en dammig slänt med en hög betongkant som håller den på plats.

Här bor en koloni feta råttor, de stör inte mig, och på håll ser man först alla fimpar, burkar, pappersbitar och plastprassel som blåst in under buskarna.

Jag stannar till här varje dag, till förbipasserandes stora förundran. Det har hänt att folk frågat ”men vad ser du där?” utan att inse vad de släppt lös. Botanpladdret väller fram när jag får visa på allt som växer där och hur.

Jag kan ännu känna sympati för den stackars dam som fick en föreläsning om hur en råtta byggt sina gångar så att en snödroppe hamnade mitt inne i råttans gemak under det bruna gräset. Där stod droppen och blommade och där stod jag och botanbabblade samtidigt som hon med all säkerhet bara tänkte ”Hu! Råtta, råtta, råtta…”.

Läs också: Krönika: Skål på er! Snigelkriget är över!

Men den här tisdagen vilar regndropparna i nunneörtens första blad, påskliljornas knoppar har börjat visa färg och nere vid betongkanten står en rugge backlök. Den är lika ätbar som gräslök och smakar likadant om våren men folk som går förbi har ingen aning. De ser bara en tant som stannar till, plockar ett strå, gnuggar mellan fingrarna och luktar.

I backen mäts året sedan ut av löktrav, syren och krokus. Blodhasseln viker ut sina purpurblad och rosenrips och forsythia tävlar om vems blommor som syns mest.

I det vilda markskiktet snor snårvindan in allt och senare, fram mot hösten, stretar en liten chili i det snåla gruset. Den började med en kastad kebab vid Valborg och man måste bara beundra hur den sliter för att ta sig upp.

Så fungerar promenadleken och jag önskar er alla en backe att följa. Den mäter året på samma sätt oavsett om tiden verkar stå still eller springa ifrån dig.

Dagen kan börja med ett gapskratt eller ett sorgligt snörvlande. Oavsett vilket kommer den där stängeln upp, älvans armbåge rätar på sig och vänder två friskt gröna hjärtblad mot ljuset.

Läs också: Krönika: Om konsten att flirta sig in i okänd skog