Arbetslinjen är ett begrepp som jag kommit att fundera en del på tillsammans med det ständiga mantrat om tillväxt. För visst är det fler än jag som växt upp med uppmaningen att följa arbetslinjen? Att man ska skaffa sig en utbildning och ett jobb för att försörja sig, och dessutom börja pensionsspara eftersom vårt pensionssystem inte kommer att ge så pass att man klarar sig, trots att man hållit sig till arbetslinjen.

Tillväxt. Alla kommunalråds påtvingade mantra som innebär att växa och bli flera. Ett mantra som vi medborgare börjar se igenom, men som trots allt är logiskt eftersom kommunernas intäkter bygger på lokala inkomstskatter. Läs också: ”Sluta värdera oss utifrån var vi bor!”

Arbetslinjen och en ständig strävan efter tillväxt har bidragit stort till att vi nu lever i en värld som börjar skava. Någonting känns fel. Världen skriar efter minskad konsumtion vilket står i kontrast med de grundpelare som vårt samhälle byggts upp på. Vi jobbar, vi köper och vi reser och vi jämför oss inte bara med grannen utan med hela världen via sociala medier. Det här håller inte och jag tror att en motrörelse både behövs och är på väg att utvecklas.

I slutet av september åkte jag till Mariestad och Rurban Planning Talks och fick träffa många intressanta människor i olika roller kring lokal och regional utveckling. Årets tema handlade bland annat om hur platser påverkas av att samhällets prioriteringar av större städers problem tenderar likrikta planeringen, och att det saknas kunskapsunderlag och ett gemensamt språk för att analysera samspelet mellan landsbygder och städer – det rurbana. Läs också: ”Min själsliga tatuering – jag vill bringa hopp och mod”

Människor har alltid haft behov av någon form av samröre med naturen. Men i takt med jord- och skogsbrukssamhällets förvandling till industrisamhället, som urbaniserade vårt land, har vi tappat bort en del av känslan för hembygden och vad det kan ge i form av livsmiljöer och livsstil.

Nu pockar det på igen som en del av samhällsomvandlingen vi står inför, oberoende om vi vill eller inte. Därför var det så befriande att höra berättelsen om Uddebo som ett av exemplen på konferensen. Uddebo är ett litet samhälle som fått en omstart genom att människor med andra värden flyttat in.

Värden som bland annat innebär att jobba mindre, eftersom de utvecklat högre grad av delningsekonomi och medskapande. Det i sin tur har medfört mer tid att odla själv, vara med barnen och utveckla sin kreativitet vilket skapar en speciell öppenhet och gemenskap. Uddebo har blivit en plats dit folk vill flytta för en friare livsstil, långt ifrån arbetslinje och tillväxt.

Jag tror fler sådana små samhällen kommer att utvecklas till förmån för ett mer sammanhållet och hållbart Sverige. Läs också: Krönika: Bristen på bostäder på landet hämmar utvecklingen