Krönika: Från litet bräk till ulligt bo

Hur långt är ett snöre? Det beror på var man tycker att det börjar.

Om man hårdrar började mitt ulliga snöre med ett försiktigt bräk för fem år sedan. Det var Ofelia som pep.

Hon fick inte den mat hon behövde av sin mamma så vi matade med flaska. Hon brukade ligga i makens knä och äta. Svansen snurrade som en propeller.

Resultatet blev naturligtvis en alldeles speciell vänskap. Ofelia har vuxit upp till en stadig och sällskaplig dam. Med tiden har hon fått sträva, grå strån i pälsen på baken men kinderna är fortfarande så där underbart lena.

Nu går vår svartulliga Ofelia tillsammans med två vita får om dagarna och två gånger om året kommer klipparen Jacob. Han klipper ull och verkar klövar, kollar tänder och hull.

Sedan står jag där med ullen. Påse efter påse fylls med vitt och svart och snöret börjar ta form, fast ännu bara i tanken.

De vita fårens ull är len och småkrusig, Ofelias omväxlande sträv som råspont och silkesmjuk.

Visst låter det mysigt, lite som shamporeklam i gröngräset? Det är inte riktigt sant. Från den här punkten pendlar jobbet kraftigt. Segrar och nederlag, kladd och klafs, ljuvliga dofter och stank.

Först ska ullen sorteras och rensas. Jag står dubbelvikt i lagårdsgången och kastar tussar åt alla håll. Bara de långa fibrerna som går att spinna sorteras ut.

Samtidigt ska skräpet bort ur ullhögen. Pinnar, lera, tistelknoppar och bajspluttar yr. Den här reklamen skulle inte sälja en enda flaska shampo.

Jag har slutat tvätta all ull på en gång i badkaret. Sonen klev in mitt i en gång och undrade vad i hela världen jag hade där. Plötsligt såg jag vad han såg, ett hårigt träsktroll som drunknat i karet.

Eftersom jag anser att människan mår bra av att lära sig se naturnära hiskligheter hade jag fortsatt med badkarstvätten om inte småfluffet satt igen i avloppet. Där gick min gräns.

I stället blev det lite ull i taget i diskhon och jag fick gott om tid att fundera över plaggens verkliga värde. Allt detta arbete och jag hade inte ens kommit i närheten av att sno ihop ullen till ett snöre som sedan kan bli ett plagg.

Läs också: Krönika: Det här, det tar vi på tantkontot!

Det skulle ta månader. Först karda, sedan spinna och tvinna. Jobbet är extremt monotont. Du kan kalla det meditativt om du vill men det är samma sak.

Vitt garn färgades med björklöv, rostigt vatten och rödskivig spindling. Sedan skulle det stickas och stickas och stickas.

Resultatet blev en stor tröja, ett rede, kanske till och med en egen liten kommun. I den bor jag nu.

Jag gömmer händerna i de långa ärmarna och tänker att arbetet bakom ett plagg är detsamma i alla lägen.

Mina gnugg, kladd och långrandiga spinntimmar finns också i köpta kläder. De är bara utlagda på entreprenad till maskiner som stöpts av metall, till floder som skummar av kemikalier, till bolmande fabriker och sopberg av ratat tyg.

Någon får alltid stå för slitet, det är mina nariga nävar eller någon annans.

I mitt minnes garderob ligger faster Märtas hemspunna sockor. De var stela och stickiga men här och nu stiger de i värde.

Från litet bräk till ulligt bo. Jag har för en gångs skull löpt hela linan ut. Det ska jag aldrig glömma.

Vill du läsa mer av Kristina? Läs tidningen Land