Höstkylan är här och nu pratas det mer om kalla fingrar än om solsvedda näsor. Och vissa tycks frysa mer än andra.

Ursäkta intimiteten, men ibland äter jag frukost i bara kalsingarna även i november. När min fru kommer ner i morgonrock och raggsockor och ser mig mumsa leverpastejmackor med ättiksgurka vid köksbordet, skriker hon till.

– Sluta! Gör inte så där mot mig!

Det är inte leverpastejen eller ättiksgurkan. Inte heller den oblyga klädseln i sig. Det är all bar hud.

Läs också: Forskning: Varma kläder hindrar inte förkylning

Åsynen av en oklädd person en kulen höstmorgon kan uppenbarligen ge upphov till köldchock. Visserligen psykologisk, men ändå.

Jag borde frysa, och när jag inte begriper bättre så fryser hon i mitt ställe. Eller hur det nu hänger ihop.

Inte klär jag på mig. Svalkan är skön efter en natt under ett varmt täcke. Sorglöst kläcker jag ur mig:

– Det är en attitydfråga. Bestäm dig bara, så fryser du inte.

Raggsockans reaktion på dessa visdomsord är att muttrande förstärka morgonrocken med en fleecejacka.

Attitydfråga? Roligt att säga, men egentligen vet jag bättre efter att ha läst de fastsydda små lapparna i våra sovsäckar.

”Komforttemperatur” anger lägsta gräns för när en genomsnittlig kvinna kan sova utan att frysa. Denna gräns är 4-5 grader över märkningen som kallas ”lägre gräns” eller ”lägsta temperatur”, då en genomsnittlig man börjar frysa.

Detta är inte en attitydfråga, utan något som forskats fram. Medelkvinnor behöver varmare sovsäckar än medelmän.

Överfört till novembermorgonen i vårt kök behöver min frus kropp en 4-5 grader varmare omgivning än min.

Morgonrock. Raggsockor. Fleecetröja. Då är man på säkra sidan. Vi som söker utmaningar sitter i kallingar.

Så utmanande är jag inte på jobbet, men ser samma förhållande där. När kvinnliga kollegor lägger filtar över axlarna, kavlar jag inte ens ner skjortärmarna.

Det är alltså en fysiologisk skillnad och det krävs mer än attityd för att ändra på det.

Kvinnor är varmare inuti. Deras blod dras i högre grad till inre vitala organ än till huden, och en teori säger att det är för att de är menade att bära och skydda sin avkomma därinne.

Sedan har kvinnor mer underhudsfett, vilket paradoxalt nog försvårar för varmt blod att nå huden. Och det är i huden vi känner om vi fryser.

Ni ser att jag läst på.

Läs också: Lär dig undvika köldskador

Men jag kan inte släppa det där med attityd. Har ni hört talas om Wim Hof? Denne märklige holländare har lärt sig tåla kyla genom andningsövningar och regelbundna isbad.

Han har bestigit Kilimanjaro (5 892 möh) och sprungit ett maratonlopp i Finland i minus 20, endast iklädd shorts.

Man ska väl inte fråga sig varför.

Min egen attityd till kyla testades en isfiskedag på sjön hemmavid. Termometern visade blygsamma minus fyra och efter ett par timmar nappade det plötsligt i tio minuter.

Jag fortsatte trots att fisken somnade om. Frös lite, men tänkte ”bara en liten stund till”.

Men så fungerade inte fingrarna när jag skulle byta krok. Bäst att traska hem. Då ville inte händer och armar hjälpa till med att fälla ihop borren och stänga ryggsäcken.

Hela kroppen hade omärkligt närmat sig köldkoma. Stressat föste jag upp grejorna på ryggen och började sträva de blott 500 metrarna hem på stumma ben.

”Skärp dig”, manade jag på. Men kroppen svarade inte och jag fattade ingenting. Stapplande tog jag mig nätt och jämt i mål, skrämd av tanken på ett längre avstånd.

Då var kaxig attityd inte mycket värd.

Läs också: Att tänka på i vinterkylan – 5 viktiga punkter!