Skratta eller gråta? Garva eller låta bli? Så här i efterhand lämnar mitt eget lammskinnsäventyr mig i så stor förvirring att jag bara måste berätta historien för någon. Idag ligger fällen på sonens sovrumsgolv – fluffig, varm och helt giftfri. Vägen dit var antingen en beskrivning av hur långt envishet kan föra en människa eller bara en historia om en pysslare med ”tjuka i baskern”. Döm själv.

Allt tog sin början när gårdens gamle bagge Magnum slutat sina dagar. Jag stod där med fällen och tänkte ”inget får förfaras”. Processen var logisk. Fällen skulle skrapas ren, tvättas och torkas. Ullen skulle vara snustorr och skinnsidan kännas som falukorv. Och falukorv, det kan jag klappa mig fram till med ögonen förbundna. Ägg, rapsolja och en droppe diskmedel skulle smörjas in och medan skinnet torkade skulle fällen sträckas så att den blev vit, mjuk och len.Läs också: Krönika: Tjipp, tjapp! En biodlares klibbiga öde

Magnum var en stadig herre, fäll som en tvåsitssoffa. När jag gnagt av hinnorna från skinnet med en slö morakniv och lagt fällen i blöt blev det tydligt att det var ett problem. Sonen stack in huvudet genom badrumsdörren och frågade ”Men… vad gör du?” I badkaret flöt något som såg ut som en gigantisk fläsksvål med peruk. Vattnet var brunt av höboss, lera och fårpluttar. ”Garvar!” hojtade jag men redan nu hade jag svårt att se glad ut. Att lyfta fällen ur badkaret var som att lyfta en avsvimmad säl men det gick. När jag senare torkade ullen med hårtork och smorde in falukorvsskinnet växte självförtroendet, helt i onödan, eftersom det som följde bäst beskrivs som en serie brottningsövningar med kladdig motpart.

Stående barfota med böjda knän på ena skinnkanten, ett stadigt grepp om motsatt kant och så draaaa! Flipp, självförvållad nacksving och baken slår i parketten. I stället testar jag stående på knä, en slags halvnelson med skinnkanten fastnypt i knytnäven. Upp med armen, skinnet glider ur greppet och jag ger mig själv en upper cut. Jag provar allt och till slut sitter jag där, kladdig av äggolja, och ler fånigt. Nu är fällen klar, mumlar jag och bär ner den i källaren. På vägen får jag en skymt av mig själv i hallspegeln. Blicken som möter mig är underligt tom.

Jag ska bespara er de mögliga detaljerna, malarnas fladdrande dans i källarfönstret och ni ska slippa få doften beskriven. Låt oss sammanfatta det så här: Baggen Magnum vann en sista seger. Tyvärr tar det inte slut här och det är nu det blir riktigt skrämmande. Jag gjorde nämligen om det några månader senare med ett mindre skinn.Läs också: Krönika: Om konsten att flirta sig in i okänd skog

Den här gången vann jag men vägen till seger var lång och företogs med vapen jag hittat i köket. Jag lurade kräket genom att låta skinnet torka förbi korvskinnsstadiet. Sedan smög jag mig på med sprejflaska och en gammal träslev. Kvadratcentimeter efter kvadratcentimeter blöttes upp med sprejvatten och drogs över den lilla sleven tills skinnet blivit vitt, mjukt och torrt. Kväll efter kväll, sprej och sprutt och gnuggelignugg, vecka efter vecka.

En kväll, mot slutet, kikar sonen på mig och skakar bekymrat på huvudet åt den toviga tanthögen med sleven. Han undrar vad jag gör och jag svarar. ”Jag garvar, min son. Jag garvar! Mohohohahaaa!”

Så vad kan vi lära av detta? Jo, om någon vill sälja en handgarvad lammfäll till dig så titta noga på prislappen. Be sedan vederbörande ödmjukt om att få betala det dubbla.

Läs också: Krönika: Ska du också göra korv? Är du riktigt, riktigt säker?