Krönika: Inga bin? Nej, så kan man inte ha det!

Det låter i trädet, ett ensamt och vilset hummande. En enda tjockis till humledrottning brummar runt bland blommorna. Det blir inga mirabeller i år heller.

Varje sensommar klappar jag runt under trädet och letar efter fallna frukter, små miniplommon i rodnande gult som sticker upp fräkniga små hjässor ur gräset.

Det är så här brist ser ut. Det lilla mirabellträdet smäller av en blomning som är snudd på löjligt rik. Skyar av vita blommor lockar men ingen kommer.

Bristen hörs också. I massor av år har min trädgård vibrerat av surr. Det har börjat med binas första, yrsliga flygtur när de tar ett ärevarv runt kupan och bajsar på vinterns sista snödriva.

Läs också: Så lockar du insekter till din trädgård – experten tipsar

Surret har fortsatt sommaren igenom med en distinkt tonartshöjning när kupan är full av honung. Vaktbin hytter med gadden i luften åt en näsvis biodlare som kommer för att sno lite honung.

Men i år är det som om det slagit lock för öronen. Jag har inga bin i trädgården, surret uteblir och jag har gott om tid att fundera på hur endimensionell trädgården är utan mina bin.

Det blir alldeles för upprätt. Stå och stampa, gå och hacka, vanka och vicka. Jag har sällan orsak att ligga på mage i gräset och glo som jag gjorde när det fanns bin i kuporna.

Jag kunde ligga där och se dem flyga till den första maskrosen, rulla sig pollenprickiga för att sedan lyfta och kamma av sig alltihop med frambenen medan de flög iväg till nästa blomma.

Läs också: Krönika: 10 goda råd att inte ge sin kära dotter

Händerna blir hårda och ovarsamma. Hacka och häva, luckra, rycka och rafsa bland nässlorna så det pirrar sockerdricka i skinnet.

Så sliter en näve i stället för att låta handflatan vila utsträckt ovanför den öppna kupan och känna värmen stiga från alla vibrerande kroppar där inne.

Biodlare måste ha vänliga händer som lyfter lugnt och stilla. Händerna handskas med en storfamiljs barnaskara tillsammans med ungarnas barnskötare och själva stormamman som vaggar runt i cirklar i barnkammaren.

Är du arg eller stressad är det bara att hålla tassarna borta. Kollektivet av bin känner snabbt hur oron sitter i fingrarna och svarar likadant, med ett irriterat brus. Suckar du sätter din pustande andedräkt i gång larmet i kupan. Det blir höjd beredskap och oroliga bin radar upp sina vaksamma ansikten i gliporna mellan ramarna.

Utan bin kunde händerna lika gärna vara plättvändare, daska och damma till. Mjukheten kommer av sig.

Läs också: Pollenskola: Så visar binas byxor vad som blommar nu

Doftbristen vill jag nästan inte prata om. Den upprättgående människan känner sällan hur blommorna doftar men det är inte det största problemet.

En bikupa med honungsbin doftar så mycket mer. Precis som bina hämtar nektar och kokar ner den till honung åker blommornas doft med på köpet och förtätas.

Det är svårt att beskriva, en korsning mellan nybakta småkakor, vanilj och en gnutta gräs.

Hårdhänt, stel och med näsan full damm. Så kan man inte ha det, så jag har låtit de hårda nävarna göra något vettigt för en gångs skull.

Jag har förvandlat en hög skräpvirke till en helt ny bikupa, en boning värdig en drottning. Fyra ben, lock och gott om plats för både bin och honung.

Jag har målat den gul som solen. Snart ska det bli bin igen.

Läs också: Egen bikupa i trädgården – så gör du!