Det gassar. Jag ligger i soffan och skäms för att solen får hålla på där ute medan jag ligger inne och ser på slask-tv. Bakdörren mot trädgården är öppen, precis som hallfönstret, och korsdraget sliter i gardinerna.

En svans kommer in. Den är svart och vickar prövande med toppen en bit över soffans armstöd. Jag har fått besök.

En nyinflyttad granne har två ståtliga Maine coon-katter som utnämnt min trädgård till sin. Den röda är lite mer reserverad och håller koll på mig där utifrån medan den svarta går rakt in genom bakdörren. Han eller hon? Kvittar lika för mig. Jag döper hen till Katt och följer efter på den första rundan i vårt hus.

Katt hoppar upp på diskbänken och kikar ner i avloppet, studsar ner och kliver uppför trappan till andra våningen.

Det blir ett ärevarv där uppe där Katt glor ut genom ett och annat fönster, luktar på sonens byxben och inspekterar tvättkorgen.

Sen sätter jag mig i soffan igen och känner hur det lossnar. Vem vet hur Katt tänker och det är ingen idé att fråga, tankarna lättar från underlaget. Jag grunnar lika planlöst som Katt går omkring. Här finns inget att ta ställning till, bara följa med blicken och se den svarta kroppen smita runt hörnen på ljudlösa tassar. Hoppa upp, hoppa ner.

Det här är inte min Katt, den är sin egen på många vis och på nästa runda hoppar den frankt upp i soffan, lägger sig till rätta på min mage och börjar kurra. Katt har valt och jag blir varm och glad, vågar knappt sträcka fram handen och klappa. Tänk om det inte är vad Katt vill?

Nej, jag ska inte lägga beslag på den, mata den och försöka charma den bort från det hem den hade från början. Det är inte snällt. Samtidigt vet jag att den gör som den vill ändå.

Katt bestämmer och hur mycket jag än bär ut den vänder den tillbaka in om den vill. Men just idag har den valt att värma mig och något händer.

Det är underligt vad djuren kan göra med oss. I det där ordlösa kan en Katt man inte ens känner gå förbi förståndet och hitta fram. Finns det en glipa i rustningen sätter Katt sin varma tass på den lilla biten skinn som tittar fram innanför. Jag tror att det är där nervcentrum för den medkännande sucken sitter och jag är så rädd om den.

Det är lätt att hårdna och gör man det byts den medkännande sucken mot ett fräsande ”skulle jag bry mig, eller?” när någons plåga blir synlig. Förtvivlan över saker som är svåra att ändra på får nävarna att knyta sig i onödan.

Man kan se det som empatiträning, det djuren gör med oss, och jag tänker på det några dagar senare när en plutt fårbajs fastnat under foppatoffeln.

Nersjunken på en varm sten i fårhagen har jag just skrapat av kokan mot gräset när bagglammet Oskar smyger fram bakom och lägger huvudet på min axel. Han snor runt, småstångas på lek litegrann innan han lägger sig tvärs över mina fötter.

Just då är jag en kudde och kan inte göra annat än att sitta still och vara just det. Ullen värmer genom hålen i toffeln. Oskar rapar lite gräs.

Förundran är större än tankeverksamheten en liten stund.

Där börjar det. Utan djur vore det mycket svårare att vara som folk.