Fötterna sticker ut i badrummet och resten av kroppen är inkilad i en smal kanal av lättbetong. För att komma in här har jag först lagt mig raklång på sidan jäms med det inbyggda badkaret med bägge armarna rakt fram över huvudet.

I ena näven två skiftnycklar, i den andra en ficklampa. Det är sotsvart mörker där under och jag ska kolla om nån av kopplingarna läcker.

Det knepigaste är själva kröken. Rätt position för inspektion är med kroppen i 90 grader.

Att åla in går inte. Jag får göra som ormarna, gå på revbenen. När jag ondulerat mig fram så att armarna pekar rakt in under karet hinner jag nätt och jämnt kontrollera att rören håller tätt innan ficklampan slocknar.

Hjärtat rusar och det är förvånande hur mycket man kan svettas på ett iskallt klinkergolv.

Sen kommer hela Ågrens följe. Karusellyrseln, pustandningen, det hissar till, isar i tänderna och pirrar i fingrarna.

Jag ligger kvar. Jag övar på att inte ha cellskräck, det är den absolut bästa platsen för det.

Läs också: Enkel metod mot stress, oro och ångest

Det gör ont att vara rädd, det har jag alltid sagt, och att vara rädd för att sitta fast är inte annorlunda. Cellskräcken gjorde länge tandläkarbesöken i bakåtvippad stol till ett helsike och i helsike kan man ju inte bo.

I början försökte jag dressera tandläkaren till att inte vippa så mycket, jag undvek grottkrypningar och garderober.

Ågren skulle hållas kort men det enda som hände var att jag fick svårt att röra mig medan rädslan flyttade fram positionerna.

Livet har med tiden lärt mig, att backa i full karriär är en usel attack. Det är samma sak med bacillskräck, rädsla för kryp och kräk, torgskräck och rädsla för att stå i en kö för länge.

Inget av det där är farligt på riktigt och ångest är bara en skrällande larmsignal som går i gång utan skäl.

Så jag ligger där i mörkret och väntar på att det ska gå över, att det ska sluta snurra för det gör det alltid. Nästa gång jag sitter som pinne i palt blir det inte lika illa.

Jag har en klok vän, hård som armerad betong och omutligt vänlig.

När kriser i livet får känslorna att göra en fruktansvärd rivstart yr gruset och det blir djupa hjulspår i själen.

Efter en sån repa kan något så enkelt som att hämta posten bli rena skräcken. Det skumpar i de upprivna spåren och ångesten får magen att reagera som vid möte med farlig björn. Det är ett under att man inte gör på sig mellan ytterdörr och brevlåda.

Då påminner min vän milt:

– Du vet vad som hjälper, va? Mer av samma sak.

Jo visst. Det enda som hjälper är att vända tillbaka och nöta fram och tillbaka över grusknagglet på väg till brevlådan tills det jämnat ut sig.

Läs också: Krönika: Hej på dig, jäntunge! Nu blir jag min egen brevvän

Det svider men är värt det. Varje övervunnen rädsla gör människan lite friare.

Min vän har stuckit till mig en bok att läsa, Ben Furmans Fjärilar i magen. Ben förklarar hur man kan öva sig friare. Rädd för att göra bort dig? Gör nåt löjligt med flit!

Så jag ligger i mörkret under badkaret som en vinkelhake. Det tar tid. Jag ligger där tills jag blir less.

Jag ondulerade in men att ondulera ut är inte lika lätt så jag hojtar till maken där ute nånstans.

– Nu är jag färdig! Kan du dra ut mig?

Lite friare sen och jag önskar alla en omutligt vänlig vän som kan påminna om vad det egentligen handlar om.

Saliga äro de hariga, ty de erövrar världen fast de inte törs.

Läs också: Här finns alla Kristinas fantastiska krönikor!