För ett tag sen deltog jag på ett seminarium hos Folk och Kultur i Eskilstuna. Ämnet var ”Landsbygderna i svensk populärkultur” och bilden som framträder av hur den svenska landsbygden porträtteras är inte allt för smickrande.

När landsbygden är med i TV och på film är det för att den står i kontrast till staden. De stereotypa karaktärerna dominerar. Landsbygdsbon skildras som klumpig, obegåvad, traditionell med omoderna kläder och frisyrer och sämre smak än stadsbon. Som i sin tur skildras lika stereotypt: urban, kunnig, modern och världsvan.

I succéboken/filmen ”Grabben i graven bredvid” (2002) förälskar sig Benny, en enkel bonde, i bibliotekarien Desirée. Hon skildras som belevad och modern han som motsatsen.

I nutida SVT-serier som i ”Leif och Billy” och ”Uti Bôgda” går mönstret igen. ”Leif och Billy” handlar om två arbetslösa norrlänningar. De är inte arbetslösa för att det inte finns några jobb, utan för att de är lata och korkade. Elin är tjejen som flyttat till Kvikkjokk från Stockholm och hon utgör en tydlig kontrast till de två bröderna.

”Uti Bôgda” är en annan humorserie. Bôgdas invånare har problem med alkohol, de pratar sämre svenska, de är obildade och teknikfientliga. I varje avsnitt chockas en upplyst storstadsbo av de efterblivna människovarelser som bor där.

En vanligt förekommande karaktär i dessa serier är ”hemvändaren”, en person som har flyttat till storstan men som har bestämt sig för att flytta tillbaka eller för att hälsa på sin gamla hemort. Hemvändaren blir normen mot vilka landsbygdsbornas tillkortakommanden projiceras. Och som en följd av kulturskillnaderna mellan dem uppstår konflikter. Exempel på hemvändaren i svensk film och i svenska tv-serier är Mia i ”Masjävlar”, Daniel i ”Så som i himlen” Fanny i ”Änglagård”, Erik i ”Jägarna”, Erik i ”Smala Sussie”, Robin i ”Bröllopsfotografen”.

Och nu har vi inte ens nämnt ”Jägarna” där en samling norrländska idioter får utgöra antitesen till den moderna storstadsmannen. I den klassiska filmen från 1996 skildras den norrländske mannen kategoriskt som sjukskriven, bidragsfuskare, homofob och rasist.

Även i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” tydliggörs kontraster mellan männen i den norrländska byn och hemvändaren Daniel. Arne är en lustig och icke inkännande entreprenör, Conny är en hustrumisshandlare och Stig är en svartsjuk och skenhelig kyrkoherde.

Överlag har männen de bärande rollerna medan landsbygdskvinnor skildras som betydligt mer konservativa, religiösa och familjära än storstadskvinnor och de har också tydliga idéer om hur ”en kvinna ska vara”. Exempel på sådana karaktärer är Eivor i ”Masjävlar” och Rut och Eva i ”Änglagård. Kvinna i landsbygd skildras gärna som kuvad eller låst i sin situation. Exempel är Gabriella i ”Så som i himmelen”.

Det man kan undra över är hur detta påverkar den verkliga bilden av landsbygden? Tror man att det är sant när det kontinuerligt reproduceras i film och på TV? SVT:s VD Hanna Stjärne var med i panelen på seminariet och jag upplevde att hon såg problemet och – ärligt – ville göra något åt det. Så nu ser vi fram emot nya TV-serier som inte upprätthåller den stereotypa bilden av landsbygden och vågar visa på fler och mer komplexa bilder av landsbygdsborna.

PS: Vill du höra ett intressant samtal i ämnet lyssna på Landsbygdsnätverkets Podden Landet ”Tystnad tagning”.

Läs också: Läs fler krönikor av Terese Bengard här!