Krönika: Overkligt att stå på pallen i ett VM

One minute to start!

Funktionären fingrar på sin startpistol. Vi svettas i drygt 30 grader i solgasset på en gräsplan utanför Tammerfors i Finland.

Britter, finländare, tyskar, irländare, polacker samt tre svenskar skakar seniga ben som om där funnes lite extra kraft att väcka inför åtta kilometers terränglöpning. Där står även en brasilianare, en colombian, en rumän och en hoper andra löpare från olika länder. Alla med kisande ögon i spända ansikten.

Thirty seconds!

Vad har jag gett mig in på? Kan man hoppa av?

Ten seconds!

Startpistolen höjs. Tiden står still där vid stupkanten, det vita strecket i gräset framför mina löparskor. Den 30 juni klockan 12.29, finsk tid, vet jag hur det känns på startlinjen i ett VM-lopp.

Läs också: Hur blir man ”hög” på löpning?

Allt började med att en kamrat, löparen från Lund, lockade mig till terräng-SM för några år sedan. Jag är inte löpare på riktigt, men lufsade en lerig bana i Huddinge i klassen herrar 60-65. Det var faktiskt kul, och opretentiöst om man så ville. Att hamna bland de sista var ingen skam. Vi var flera som deltog för själva upplevelsen.

Klart jag skulle med på VM också, tyckte löparen från Lund, när det nu i sommar gick så nära som i Finland. Jaha, jag skulle väl det.

Det gällde veteran-VM i friidrott, där terränglöpning ingår, och allt var redan från början en upplevelse värd stora ord. Makalöst. Hjärteknipande. Inspirerande.

Där fanns eliten. 58-årige amerikanen Mike Powell, som ännu har världsrekordet i längdhopp, var ett exempel. 51-årige svenske längdhopparen och sprintern Mattias Sunneborn var ett annat.

Jag och löparen från Lund var på plats ett par dagar innan terrängloppen skulle gå och fördrev väntan i skuggan på VM-stadions läktare. Att se mästarna från förr var grymt imponerande. Men ännu större intryck gjorde deltagare i äldre klasser.

Läs också: Löpskola för nybörjare

Att till exempel se en indiskkvinna i 90-årsklassen vinna 100 meter på 24.74, samt ta brons i kula på 3,31 meter, gjorde oss helt vördnadsfulla.

Framför våra runda ögon gjorde häcklöpare, diskuskastare, stavhoppare med flera upp om titlarna i åldrarna 35 till 100 plus. De allra flesta var förstås inte i närheten av topplaceringar och här, ursäkta klyschan, var själva deltagandet och gemenskapen det viktiga.

Ett exempel. En man i turban och stort skägg knäade i mål som tia på 5 000 meter. En blonderad och hårdsminkad amerikanska, som värmde upp utanför löparbanan, mötte honom med ett leende och en spontan high-five och fortsatte sedan sin uppvärmning.

Det var ett av tusentalsmöten dessa dagar, möten som i en skakig värld ger hopp om att vi trots allt ska kunna leva tillsammans. Ny klyscha, jag kan inte hålla mig.

Men hur gick det då för H Steen i terränglöpning 8 km, herrar 65-70 år?

Five seconds, four, three, two, one…BANG!

Den korta versionen är att jag i tre av fyra varv känner mig för, på en trygg sistaplats. Jag vill inte stupa i hettan.

På sista varvet glider jag förbi en schweizare, en österrikare och ett par killar till. I mål är jag sånär ifatt den utmattade brasilianaren. Jag klarade det!

I lagtävlingen blir Storbritannien etta och Finland tvåa, men eftersom en tysk och en polack brutit i hettan seglar det svenska laget upp som…trea!

Plötsligt står jag på en prispall till ”God save the queen” och skakar hand med guld- och silvermedaljörer. Det är overkligt.

Nu ska jag baske mig med på veteran-VM i Göteborg 2024 också. Får jag träffa någon Landläsare? Kan jag, så kan ni.

Prenumerera på Lands nyhetsbrev – få artiklar direkt i mejlen