Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 20 juli 2017

Krönika: Skål på er! Snigelkriget är över!

Det är aldrig för sent att ge upp. Land Kristina Bäckström berättar om en skön, hallonröd kapitulation i kriget mot sniglarna.

 Hellre hallon än ett ändlöst krig mot en övermäktig armé. Foto: Thomas Carlgren/IBL
Hellre hallon än ett ändlöst krig mot en övermäktig armé. Foto: Thomas Carlgren/IBL

Inte en enda mördarsnigel! Jag har inte tagit kål på en enda i sommar men vänta med att klappa mig på ryggen.

Jag har nämligen gett upp, vikt ihop min kladdiga sekatör och kastat påsen med snigelpellets i ett hörn. Kriget är över.

I mer än ett årtionde har jag tillbringat somrarna dubbelvikt, vaggande med glasartad blick. Kväll efter kväll har jag gått runt med en rostig fogsvans och hackat i gräset. Tjoff, tjoff.

Tantens underliga mumlande har skrämt livet ur förbipasserande på gatan utanför men jag har inbillat mig att det varit värt det. Jag har rätat på mig nu och tänkt om.

Kanske tycker du att jag är osolidarisk, att kampen mot slemmisarna är allas vår kamp, men till saken hör att mina grannar är gräsmattefolk hela bunten.

På tre sidor om min tomt putsar de oförtrutet på sina släta, gröna mattor. På den fjärde ligger skogen med en slänt mot min tomt. Det är som en tratt, sniglarna rinner ner mot den enda födokällan värd namnet i hela kvarteret.

Grönsaksland med dill och sallad är ett skämt, morötter likaså.

Jag testade pallkragar men det var också ett skämt, möjligtvis med något fördröjd slutkläm. De blanka spåren upp efter odlingslådans kant var enda beviset för att det någonsin såtts frö i lådan. Senare kom ogräsen, vattnade av undertecknads bittra tårar.

Och en dag brast det. Sniglarna hade tagit årets första jordgubbar och jag fick se på när ett trindmagat rådjur gjorde slut på hela äventyret genom att mala i sig jordgubbsbladen.

Jag föll till marken, slagen av insikten. Låg där i gräset och glodde och efter en stund fixerades blicken.

Jag hade varit en jubelidiot! Äppelkarten gungade i trädet ovanför. Varför slåss med sniglarna om mat de också ville ha när det finns annat att äta?

Allt gott som växer på träd är mitt. Jag vet, rådjur betar i plommonträd men jag har en stege och når frukterna högre upp. Jag räknar på allt annat som djuren ratar, blåbär, vinbär, krusbär, de skorviga päronen och kryddorna.

Blir jag sugen på sallad plockar jag våtarv i stället, duger det på finkrog så duger det åt mig. Luftlökens gungande klungor av smålök smakar lika bra som annan lök och om det inte finns dill får jag väl äta persilja.

Det är som när gubben sköt, missade fågeln och hojtade ”Flyg du! Det är ändå såsen som är godast!”.

Ät vad fagerlund ni vill, det är ändå hallonen som är bäst, mumlar jag och småspringer till förrådet bakom huset.

Halvslö lie i ena näven, den andra nyper om hörnet på en presenning modell ”jättestor”. Den släpar och fräser i gräset.

Swisch, swosch. Skräppa och nässlor jag fåfängt slagits mot i åratal får vika för liebladet och sen dit med presenningen. Ha ha!

Skär små kryss i presenningen i rader och ner med en liten hallonplanta i varje glugg. En klutt gödsel och vatten. Ha ha, igen!

Det ska bli en mäktig hallondjungel, taggiga stammar inga djur vill äta och söta frukter bara till mig.

Under presenningen kan ni föröka er, små monster. Ät halvrutten skräppa medan jag smaskar hallon.

Och skål, för resten.

Här fylls inga snigelfällor. Ölen behåller jag för mig själv.

Relaterade artiklar

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen