Krönika: Sluta värdera oss utifrån var vi bor!

Efter årets valrörelse känner jag att det är dags att vi börjar prata mer om behov av att höra till och känna gemenskap som jämlikar i vårt land. Att vi börjar se det för vad det är. Nämligen ett grundläggande mellanmänskligt behov som ger mod att visa vem man är och ge av de personliga resurser man har. Det som ingår i begrepp som identitet och social hållbarhet och som i grunden handlar om mänskliga rättigheter av en annan dignitet än det som kommit att bli ett tungt politiskt laddat begrepp i internationella sammanhang.

Läs också: Ackermann: ”Bristen på bostäder på landet hämmar utvecklingen”

Det är dags att vi börjar ta diskussionen om social hållbarhet till vårt land. Diskussioner om vikten av ekonomisk och ekologisk hållbarhet har pågått länge och den behöver kompletteras med frågor som bygger ett socialt hållbart samhälle där människor lever ett gott liv med god hälsa, utan orättfärdiga skillnader. Ett samhälle med hög tolerans där allas lika värde står i centrum, vilket kräver att människor känner tillit och möjlighet att vara delaktiga i samhällsutvecklingen.

Inom begreppet social hållbarhet finns ett antal återkommande teman som till exempel rättvisa, medborgardeltagande och demokrati, social sammanhållning och välfärd. För att vi ska nå social hållbarhet i Sverige måste till exempel människor sluta värderas utifrån var man bor. Det är nämligen så vi har det i vårt land på grund av den politik som Sverige bedrivit i decennier där staten tar för att sedan fördela tillbaka. Det i sig har lett till att retoriken blivit därefter. Det går inte att lyssna på ett tal eller en debatt utan att reagera på hur frågan om landsbygd eller Norrland blir något som är utanför. Något som skaver, vilket såklart spär på den urbana normen.

Läs också: Vilken fråga brinner du för? Följ Malin Ackermanns opinionsskola!

Av alla frågor kring vårt kluvna land är det människors känsla av att inte höra till och känna sig likvärdiga som engagerar mig mest. Kring detta finns en rad olika politikområden som påverkar och den gemensamma nämnaren är som jag ser det centralisering, effektivisering och politik som styrs av marknadskrafter. Läs också: Behöver vi på landsbygden ingen personlig bankman?

Att gång på gång stå med mössan i hand och förväntas vara tacksamma för de smulor man får tillbaka av det naturresurser och humankapital man förlorat gör inte bara människor arga. Det ger också en känsla av att värderas sämre. Att med böjda huvuden göra sin plikt som medborgare utan att kunna förvänta sig tillbaka mer än det makten beslutar sig för kommer aldrig att leda till ett sammanhållet Sverige.

Som jag ser det är det hög tid att föra in social hållbarhet som ett horisontellt kriterium i allt beslutsfattande på såväl lokal som regional och nationell nivå. Detta för att motverka fler problem med utanförskap som dränerar människors förmågor och vilja att bidra. Att vi lever i ett land där vi som bor i delar som har sämre tillgångar till samhällsservice och trygghet också ska behöva känna oss sämre värderade, är som jag ser det inte bara en skam för Sverige utan också en bristande förmåga att ta tillvara medborgarnas kraft och vilja till medinflytande. Ju mer människor känner sig delaktiga och jämlika desto mer kommer det att ge tillbaka till sina närmiljöer och samhällen. Det är nämligen vi människor som bygger våra samhällen vilket verkar ha glömts bort i en tids era där avståndet mellan medborgare och makt gradvis ökat utan att man inser hur det påverkar både oss människor och vårt land. Malin Ackermanns blogg på Land.se hittar du här!