Den hembyggda rosenspaljén släpper från marken. Murknande små pinnben har slutligen tappat greppet.

– Virke, mumlar trädgårdstant och nappar tag i det fallande åbäket.

Lite såga och några nya skruv så har delarna återförts till trädgårdsnyttan, den här gången som stöd för en svartöga som står i en bleckbalja och stretar.

Lite drygt en mil från både tant, spaljé och balja driver brandröken svart över skogen. Det brinner på Kagghamra-tippen, en rikskänd sopkatastrof. Det sägs vara till största delen byggavfall av trä som flasar och ryker, spetsat med en stickande andel plaströk.

KAMPANJ: Börja prenumerera – Erbjudande till dig som följer Land.se

I villorna runt omkring snurrar renoveringskarusellen snabbt. Varje ny ägare ska fixa ny yta och utanför garagen samlas fint utrivet virke i stora brandgula påsar medan nytt virke bärs in genom ytterdörren.

Så är det inte när vi bygger i vårt hus, jag skulle vara konstant illamående om så vore. Jag ryser. Rysningen övergår sedan sömlöst i ett dämpat fniss. Folk skulle bara veta.

För resten, jag spräcker sekretessen för er skull. Vi går på husesyn. Kika in i skåpen under snedtaket. Bakväggen har en sällsam glans. Fådda bordsskivor från ett nedlagt kontor i stället för nyköpta skivor. De syns inte när skåpdörren är stängd men märks när garnet går att förvara utan att fastna i väggen.

Källarens skåp för verktyg, skruvar och bultar satt förr i köket en trappa upp. Golvlister har blivit dörrfoder och hemlösa taklister har fastnat på framkanter på hyllor ovanför fönstren.

Pärlsponten har fler liv än katterna. Den plockas ner och sätts upp, skarvas, lappas och målas igen. Samma sak gäller foder till dörrar och fönster.

Kan de inte sättas upp där de satt får de vänta på en ny plats. Det står en trave herrelösa lister i lagårdsporten. Har någon av dem tur får de komma in i stugvärmen igen.

Chansen är stor för vi är inga listpoliser som kräver att alla ska se lika ut eller komma från ”rätt” tidsepok. Nyköpta dörrfoder från byggmarknaden kan stå på dekorklackar från 100 år gamla foder, någon liten snutt som sågats av har kommit till nytta.

Resultatet blir spännande, om inte annat. En och annan byggnadsvårdsprelat skulle kanske protestera mot att det sitter två spegeldörrar från 1980-talet som innertak högst upp i det hundra-åriga huset.

Snyggt byggt, tycker jag. Snyggt och smart.

Det sägs att varje generation sätter sin prägel på husen och kanske är det här mitt och makens avtryck i tidens stelnande lervälling.

Varje byggmoment har startat med frågan ”Vad har vi?” i stället för en undran om vad vi måste köpa. Och finns det inte så köper vi det som finns nära till hands.

Resultatet är hem som fungerar, byggt av det som finns. I trädgården går tingen runt, runt. Gamla fönster blir växthus, trötta bikupor reden till hönsen medan biredskapen står i ett hus delvis byggt av väggarna från en gammal lekstuga.

Det ska erkännas, jag tycker riktigt illa om träslöseri och rynkar på ögonbrynen när utrivet konstruktionsvirke åker släpvagn till tippen.

Trä kräver respekt. När stolta träd faller ska de inte göra det förgäves.

Och tro mig, när röken från en skamlig skräpbrand driver in över tomten sticker det mindre i näsan om man själv inte bidragit till högen.

Tyckte du om den här krönikan? Prenumerera på Land