Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
krönikor 17 augusti 2016

Krönika: Tjipp, tjapp! En biodlares klibbiga öde

Livet som biodlare är ett kletigt liv. Lands Kristina Bäckström berättar om hur det ena klibbar mot det andra när höstens honung ska gå från kupa till honungsburk.

Tjipp, tjapp, tjipp tjapp, tjipp, tjapp. Nej, det är inte en variant på julens lilla tomtevisa. Det är så en biodlare låter i honungsskördartider.

Att vara biodlare är jättekul om det inte vore för honungen. Missförstå mig inte, honung är gott och nyttigt och helt underbart men det är också klibbigt på ett smittsamt sätt. Jag tar det från början.

Först ska man hämta honungen i bikupan. Bina, som är helt på det klara med vad som är mitt och ditt, surrar och surar. De borstas försiktigt bort från kakorna med en mjuk borste eller en liten kvist. Trots omsorgen brukar det alltid bli någon liten knuff i kakan så att lite rinnig honung hamnar på händerna.

Varje vaxkaka är som tusentals små honungsburkar med lock. När den ska slungas ur måste locken tas bort med en gaffel. Splatt, en klick honung ramlar ner på höger sandalfot. Nu har vi alltså en klick på handen och en på foten. Sedan börjar den mirakulösa honungsförflyttningen.

Min slunga dras runt med handkraft. Det är ett tungt jobb och när svetten pärlar åker näven upp i pannan. Klibb, så sitter luggen ihop med ögonbrynen. Höger hand är trött så vänster tar över veven och klibbar fast.

Ett av de bin som följt med kakorna in i slungrummet klättrar upp för baksidan av vaden samtidigt som en av hennes systrar vill killas i höger öra. Höger fot krafsar på benet me­dan höger näve viftar kring öronen. Honung på vaden och örsnibben.

När honungen runnit ut ur slungan som en gyllene flod ska byttan med honung bäras in i köket där den ska silas och tas om hand.

Petar upp dörren med knäet och får lite honung som handen lämnade på dörrhandtaget på knäet. Vi har bara kommit halvvägs i jobbet och har nu honung på bägge händerna, i luggen, ögonbrynen, foten, vaden, ena örat och ett knä. Klibb, kladd.

Min honungsbytta väger ungefär tio kilo och när jag vaggar in med den i köket får höger knä närkontakt med vänster knä = kladdförflyttning. Jag sparkar av mig sandalerna och gör ett kladdigt honungsspår genom hela huset med höger fot. Tjipp, tjopp.

På väg för att hämta silen korsar biodlaren sitt spår och får kladd under vänster fot också. Det blir en extra rad klibbiga pluttar på golvet. Kliar mig stressat på armbågen, kladd.

Honungen hälls i silen och får stå där i väntan på att burkas. Äventyret är över för den här gången. Trodde ni, ja! Hunden är glad och skuttar runt så att kladdplättarna på golvet sprids ända upp i soffan i vardagsrummet. Fram med trasan!

Nu ska det skrubbas och tvättas. Öronen, knäna, handtaget, hundstackaren och diverse möbler får sig en omgång. Spolar ur sandalerna och tar bort kladdet från honungsbyttans handtag.

Golvet är värst. Jag följer dubbelvikt det kletiga spåret genom huset. Duttar med en trasa på varje kletig fläck. En, två, tre, arton, tjugoåtta … Det känns som hundratals. Till sist sjunker jag ner i soffan, helt utpumpad. Äntligen? Maken kommer ner från övervåningen och frågar hur det gått. ”Hur mycket honung blev det?”

Jag hinner inte svara innan jag hör hur det kippar. Han har hittat den hundraförsta fläcken med sin fot, den enda jag har missat. Plätt, platt … Vips har han gjort 15 nya fläckar på väg mot badrummet. Ha, ha! Det är underbart att ha bin, mumlar jag beskt och tar mig för pannan. Fastnar i luggen, naturligtvis.

Relaterade artiklar

Läs mer om

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen