Krönika: Tro mig, osvuret är inte alltid bäst!

Jag svär inte, det vill jag inte kalla det. Under stundom händer det där emot att jag virkar en varmrökt ytterkant runt vissa av mina resonemang. En del av maskorna i den kanten passar sig inte att beskriva i text men det gör inget.

Jag tycker nämligen att kraftuttrycken bör uppgraderas och vreden återfå sin rättmätiga plats, helig eller inte.

Som jag ser det har de osande glosorna åtminstone tre funktioner.

1. Som tryckutjämning.

Vardagen är full av små förtretligheter som höjer det inre trycket. Tänk bara på när det läcker in salt slaskvatten i skorna.

Och när man ligger på mage över sängkanten och förtvivlat försöker trycka in laddsladden till telefonen i uttaget med ett trilskande petskydd.

Just där och då vill man strö alla världens kryddiga eder över vädret, saltbilen och dess dunster samt över alla barnsäkra uppfinningar som ställer till det för vuxet folk.

Det har sagts att gnäll är ilska som piper ut ur ett litet, litet hål. Så kom igen, släpp ut! Bränn lite sumpgas innan du exploderar i ansiktet på någon som absolut inte har med saken att göra.

Öva gärna i din ensamhet om det känns främmande. Stå med fötterna lite isär, med låg tyngdpunkt och ta i från bäckenbotten. Explodera, andas in och ladda om ifall det inte räckte med en gång.

Läs också: Krönika: Lappländska ord du inte kan leva utan!

2. Som avväpnande språkövning.

Det sägs att människor som brukar kraftuttryck samtidigt övar sin språkkänsla och att de med tiden blir lite smartare än de som låter bli. Det krävs en hel del snabbfotad intelligens för att måla upp en språklig bild med must, känsla och precis lagom mängd sotflagor i luften för att ge effekt.

Missförstå nu inte. Det finns ingen orsak att vara elak eller ful i mun. Öva dig i stället på att hitta tillmälen och uttryck som ger avsedd kraft utan att samtidigt starta nya konflikter.

Låt ditt varmkörda intellekt glida över alla livets aspekter.

Rota bland verktygen. Hyvlars också! Gängkloppa! Lömska smygvinkel! Kofot! Fyllhammare! Mutter, mutter…

Bläddra i botaniken. Kladdiga fetknopp! Skogsbingel! Sumpnoppa! Luddkrissla!

Ta en syrligt fräsande runda genom den gastronomiska världen. Gubbröra! Potkäs! Punschpudding! Och bouillabaisse på dig själv, så får du känna hur det känns!

När du tuggat dig fram en bit kan det hoppa ut ett halvkvävt ”jämra skumtomte!” och stämningen är bruten. Det finns inte en människa som kan hålla sig för skratt efter det.

3. Som gränsmarkering.

I dessa tider när folk ofta målar vitkalkade Carpe Diem på väggen finns det trots allt tillfällen när något betydligt mer glödande borde kladdas dit. Snällhet är en dygd, inte feghet eller flathet.

Jag brukar tänka på den där gången när jag trodde mig komma på en kyrklig människa med att svära. Repliken kom blixtsnabbt och med isande stadig blick. Här handlade det inte om en svordom utan om en beskrivning av vilka krafter som låg bakom ett visst elände, rent bokstavligt.

Tänk på det nästa gång någon skor sig på andras olycka eller när ett barn far illa. Minns det när gruppen vänder sig mot den ensamma och utsatta människan, pekar finger och viskar.

Ibland måste man kalla en spade för en spade, även om det inte låter vackert.

Läs också: Krönika: Välkommen till en underbart ostädad vår!