Krönika: Våren är vackrast som gråbrun

Min kollega suckade av vällust när hon beskrev flygturen över Amazonas regnskogar. Timme efter timme av tät böljande grönska, bara genomkorsad av glittrande floder i olika färger.

Visst lät det fantastiskt. Lusten att resa långt bort började kittla mina fotsulor. Fuktig djungel. Konstiga djur. Otillgängliga små byar med blyg ursprungsbefolkning. Hetta.

Det här var länge sedan, innan jag börjat gnälla på folks ständiga flygande hit och dit.

I slutet av fikarasten kom kollegan fram till slutet av resan, inflygningen mot Arlanda. Den beskrevs lika målande och med lika många suckar, men nu av svårmod.

Läs också: Krönika: Därför måste vi sitta vid lägereldar

Ångande regnskog ersattes av gråbruna åkrar med strängar av grovkornig snö. Diken låg täckta av gammal is, och med nedtryckt smutsgult gräs i vallarna. Barrskogen stod dovt grön mellan ägor och gårdar, och några minuters virvlande aprilsnö gjorde plötsligt utsikten från flygplansgluggen till en variant av myrornas krig.

Min kollega nästan grät:

– Det var så fult. Det var så hemskt.

Alla förstod. Tråk-Sverige när det är som värst. En inflygning över vårvinterfjäll hade väl gått an, eller möjligen våta västkustklippor i ett stålgrått hav.

Men ingen kunde väl stå ut med den här bleka blandningen av brungult, gråvitt och nåt mörkt som med god vilja kan kallas grönt? Toppat med kala lövträd och en ynka plusgrad. Klart man längtar tillbaka till Brasilien.

I mig hände dock något. Hon hade beskrivit något som gav mig varm hemmakänsla. Jag vet hur det är att röra sig i detta landskap, hur den tinade och åter frusna leran knölar sig under stövlarna och hur dikenas is kanske håller och kanske inte.

Som barn har jag traskat i såna marker miljoner gånger, på väg till eller från en koja i skogen eller för att ta en ”genväg” till något eller bara för att fötterna gick åt det hållet.

Det här nordiska landskapet har tagit plats i mig under hela mitt liv, mer och mer för varje gång jag varit ute och snokat efter fåglar eller bara knallat omkring. Min kollegas beskrivning fick mig att inse skönheten, särskilt i just det där knappa och slutna vårvinterlandskapet.

Läs också: Krönika: Mot klimatet beter vi oss som missbrukare

Ibland är jag med i ett återkommande arrangemang som kallas Inlöparna. Det går ut på att svenskar och nyanlända flyktingar joggar eller promenerar tillsammans.

De får träffa svenskar som inte är myndighetspersoner. De får öva svenska. Vi får träffa människor vi aldrig skulle träffa annars.

Jag har joggat några gånger tillsammans med en man från Kongo. En av turerna gick först längs upplysta vägar och sedan in på ett motionsspår i skogen. Via hans stapplande svenska och min stapplande franska kunde vi föra ett enkelt samtal.

Jag lärde honom orden träd och skog. Han tittade storögt in bland de mörka träden och frågade om det fanns farliga djur i skogen.

Jag skakade på huvudet och skrattade, och insåg att skogarna där han växte upp nog på många sätt är annorlunda än mina skogar.

När det första snöfallet kom i höstas hade han aldrig sett snö tidigare. Han sprang försiktigt i detta märkliga vita, och frågade om det skulle komma mer sånt där.

Jag skrattade igen och berättade att det säkert skulle komma mycket mer och att sjön skulle täckas av is, så tjock att vi skulle kunna gå på den. Han skrattade också, och jag är inte säker på att han trodde mig.

Och så tänkte jag på den gråa och småfula vårvinter som skulle komma sedan, och som jag tycker är så vacker.

Och så kom tanken på att han säkert har något motsvarande från Kongo, något med djungeln och jorden och växterna och vattnet som ger honom en varm känsla av att höra hemma där. Och så tänkte jag på att han kanske aldrig får se det igen.

Läs också: Krönika: Varför måste ni köra så fort?