Krönika: Varför vattna där det redan växer?

På ett av seminarierna jag deltog i under Almedalsveckan talades det om att vi sakta men säkert går mot att bli 11 miljoner invånare i Sverige. Seminariet handlade om höghastighetsbana kontra stickspår och hur infrastrukturen påverkar lokal och regional utveckling. Under seminariet diskuterades också hur kommunerna kan påverka attraktiviteten för människor att stanna kvar i sin hemkommun, eller flytta tillbaka. I dessa diskussioner är det oundvikligt att ständigt återkomma till frågan om hur bostadsbristen är hämmande för många kommuners utveckling och så även för medborgarnas möjlighet att bidra till väl fungerande bostadsmarknader lokalt. Läs också: Nio av tio kommuner har brist på bostäder

Jag gick från seminariet med en hel del funderingar. Till exempel var den nya miljonen människor väljer att bo? Så länge politiken koncentreras till möjligheter och problem i storstäderna kommer också människorna att rikta sin uppmärksamhet dit när det gäller att etablera sig. Det gör att kommunernas arbete med att öka attraktiviteten, med det stackars korvören man har kvar efter det som ingår i det som är lagstadgat, görs förgäves. Staten blir därmed snarare förstörare än möjliggörare i arbetet med att locka till sig fler invånare och entreprenörer eftersom intäkter för att göra kommunen mer attraktiv kommer genom fler invånare och entreprenörer.

Nu är det ju så att vi människor gärna vill bo i klunga och det flesta av oss i så stora klungor som möjligt. Klasvis och klassvis bor vi, där klass handlar om pengar och status i staden och om att lyckas komma ifrån eller inte i glesbygd. Att status och klass blandas ihop med var vi bor är ytterligare en dimension som påverkar klyftan mellan stad och land. En dimension som är ett resultat av bristen på regionalpolitik i decennier och som ingen regering kan utpekas vara särskilt bidragande till. Det bara är så. Normen är satt. Läs också: Ansvaret läggs på oss som valt att bo avlägset

Men om vi ska återgå till att vara konstruktiva så kan vi konstatera att det i allsköns utveckling på väg framåt är bra att ha koll bakåt, vilket får mig att tänka på hur man löste frågan om plats för fler och samtidigt ökade tryggheten för äldre i samhällen förr i tiden. Då var det inte ovanligt med små stugor på tomten dit äldsta generationen flyttade för att ge plats för yngre generationer och en liknande möjlighet är det också vad äldre utrycker nu. Möjligheten att ge plats för yngre genom att sälja huset om det bara fanns tillgängliga alternativ att flytta till även i glesbygd.

Under den landsbygdsriksdag som hölls i början av maj stod det klart att just bostadsbyggande på landsbygden – och då inte minst lägenheter till vettiga priser – är ett stort problem i hela landet. Många äldre vill lämna hus och gårdar som kräver för mycket men ändå bo kvar i bygden. Läs också: Behöver vi på landsbygden ingen personlig bankman?

Sittande regering är väl medveten om svårigheterna med att bygga på landsbygden, bortom tillväxtzonerna där marknaden sköter sig själv. Där det är lättare att låna och där köpkraften för bostäder och bostadsrätter redan är god. Därför är det svårt att förstå varför man inte undanröjt hinder och stimulerat bostadsbyggande där myllan är lika god men behöver ges näring i form av underlättande av lån och anpassade regleringar av markanvändning och produktionskostnader till landsbygdens fördel. För varför vattna där det inte behövs och låta spridaren stå på där det redan växer? Malin Ackermanns blogg på Land.se hittar du här!