Jag har varit beredd länge. Till och med burit en längtan efter det enklare livet. Det som kräver mindre inkomst men ger mer frihet. Det som innebär mindre ägande men frigör både tid och tar fram behov av ökad gemenskap genom delningsekonomi och samägande.

I år har jag funderat på om inte fler känner att vi måste sluta jaga på och ta det lugnare. Nu när vi mer eller mindre tvingas till det lägger jag mitt hopp i att fler än jag gått med en skavande känsla av att vi lever fel. Att vi lever på bekostnad av naturen och moder jords bästa. Men hur lätt har det varit att bryta denna invanda livsstil som kommit ur att de flesta av oss haft det bra. På ett sätt alldeles för bra.

Som jag ser det sitter allt ihop. Hela homo sapiens och människor och natur. Nu när jag nått den gyllene medelåldern med några stänk av existentiell kris, finner jag det som nu sker ofrånkomligt. Ökade priser och en ränta som åker i höjden. Vi lever nämligen i kölvattnet av vår historia och om man ägnar lite tid till att reflektera har vi inte varit snälla vare sig med oss själva eller med den natur som göder oss. Den som ger näring när det väl krisar.

Istället för att värna det hållbara har vi levt så att det enda vi egentligen matat förutom våra magar är vårt ego och våra karriärer. Allt för att skapa oss ett bra varumärke och tjäna mer pengar i jakt på det lyckade livet, utan att egentligen reflektera över risken med sämre tider.

Nu är tiden inne då allt blir dyrare vilket är som en käftsmäll till alla som inte brytt sig om att värna det lokalproducerade och nära. Det som är hållbart och som inte triggar marknadskrafterna och ständig centralisering. Det som gjort att vi gått i mönster djupa som krondiken utan respekt för vare sig dem som en gång grävde dem eller la grunden till annat som möjliggör levande biosfärer och närodlad mat.

Nu är tid att se sig omkring och ta hänsyn till hur både grannen och närmaste vattendrag mår. Det som vi inte ansetts ha tid med. Det vill säga det naturliga sättet att umgås. Utan krusiduller. Om vi bara ser nackdelarna med ökade kostnader känns det mycket dystert. Men vi behöver inte blicka långt bakåt i tiden för att se att vi haft det mycket kärvare än vi har det i nuvarande välfärds-Sverige. Skillnaden är att vi tappat bort hur vi kan leva tightare och se glädjen i det lilla och det som handlar om att vi tar hand om livet och varandra.

Gandhi sade: ”varje samhälle bör bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta.” och med tanke på hur ökade kostnader slår är det nu tid att sträcka ut sin hand för att ge och inte för att få. Det kommer leda till ett starkare samhälle.