Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 20 mars

Kvitt, kvitt – hönsiga är vi allihopa!

Folk blir hönstokiga, det är ett faktum. Lands Kristina Bäckström berättar hur det kan börja med ett kvitter i en gryta till påsk och sluta med ett riktigt hönsliv.

 Jag och en av de första hönorna jag lärde känna, en brun dvärgkochin.
Jag och en av de första hönorna jag lärde känna, en brun dvärgkochin. FOTO: Kristina Bäckström

Jag kan väl ha varit tre äpplen hög, stod på tå bredvid spisen och glodde skräckslaget ner i grytan. Det pep kvittrande från äggen där nere. Kvitt, kvitt, kvitt. Vattnet bubblade kokhett och jag hann tänka ”Nu dör de allihop, kycklingarna!”.

Sekunden senare såg jag lättat de små luftbubblorna lämna äggen tillsammans med varje tryckutjämnande ”kvitt”. När äggen kokade till påsk var det inga kycklingar inuti, tack och lov.

Trots det var påskens äggkok allt efter den stunden en källa till sorgesam trånad. Det var inga kycklingar i äggen och jag ville så gärna ha några.

Läs också: Krönika: Hej på dig, jäntunge! Nu blir jag min egen brevvän

Jag ville göra händerna till en liten ihålig boll och hålla en kyckling där inne, mjukt och säkert så att bara näbben tittade fram. Det skulle krafsa och pipa litegrann men jag skulle vara försiktigt, så försiktig.

Det var så det började.

Jag hann bli 20, 30 och 40 år och varje påsk lyssnade jag på det där kvittrandet i kastrullen med kokande ägg med en aning sorg i sinnet. Inga kycklingar i år heller.

Sen fick det vara nog. Jag skaffade höns.

 Höns gör som höns vill. Den här vill lägga ägg i traktorn.
Höns gör som höns vill. Den här vill lägga ägg i traktorn. FOTO: Kristina Bäckström

Jag berättar det här för dig som redan vet varför folk blir hönstokiga, vi kan ta varandra i hand, och för dig som ännu inte begriper. Du har hela äventyret framför dig.

När fem små dvärgkochiner anlände till vår villaträdgård var det omöjligt att räkna ut hur stor plats de skulle ta. Jo, i hönshuset gick det fint att räkna på kvadraten men inte i hjärtat.

Det var gräddfärgade Malin som kunde simma, den lilla bruna, två svarta hönor och så tuppen som vi lånade första året.

Han hette Siewert Öholm, fråga mig inte varför, men han var prålig och lite kaxig.

Redan första sommaren kröp hönsandet in under skinnet. Livet i flocken var som Dallas. Drama och konflikter, pakter och strider.

De där fåglarna som till en början såg ut som en näve kackel förpackat i var sin boll med dun visade sig ha ett fascinerande liv. Jag satt ofta ute vid hönshuset och kikade på intrigerna.

Siewert brukade flirta med damerna om morgnarna, en i taget. Han bjöd på mask genom att plocka upp och släppa godsaken framför näbben på den sköna.

Sen stilade han genom att strutta sidledes med vingen släpande i marken. Malin, som var högsta hönset, vaktade på alla de andra och var den som skrek högst när någon lagt ett ägg.

Hönsen och jag följdes åt. Gick jag till kryddlandet dök de snabbt upp intill, alltid på behörigt avstånd men nära nog för att knipa åt sig en mask om jag skulle råka pilla fram en.

Vi fjäderlösa lärde oss med tiden prata ”hönska”. Vi sa ”opp opp opp” och damerna kom springande för att få något gott och ett ”vrrrr” varnade dem för höken.

Och varje kväll satt jag i hönshuset i skymningen och plockade upp dem i tur och ordning. Vände på dem, småpratade lite och tittade efter ohyra under vingarna. Det var både för min skull och deras. Jag ville hålla om och vara i flocken i stället för bredvid och hönsen behövde vänja sig vid vänliga hälsokontroller.

 Första kullen, redigt bortskämda med en gammal mössa att värma sig i.
Första kullen, redigt bortskämda med en gammal mössa att värma sig i. FOTO: Kristina Bäckström

Så en dag var det dags. En av de vita hönorna hade legat som en tillplattad filthatt i redet i veckor. När jag försiktigt stack in handen under henne kändes den lena huden mot handryggen.

På hönors vis hade hon plockat bort fjädrarna från bröstet för att komma äggen ännu närmare.

Kvitt, kvitt, kvitt. En kyckling som kläckts hade hunnit torka och piggna till. Jag formade händerna till en ihålig boll om den och kände den krafsa där inne.

Försiktigt, så försiktigt. I gliporna mellan fingrarna syntes liten gul näbb.

Läs också: Krönika: Välkommen till en underbart ostädad vår!

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Lands Nyhetsbrev

Gör som 43 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen