Hur är det egentligen med vår svenska själ? Finns den? Jag vet inte hur det är för er men jag känner i alla fall en oro över hur vår identitet och vår känsla av tillhörighet påverkats av att fler och fler samhällsdebatter, medvetet eller omedvetet, leder till ökad polarisering kring frågan om det som är svenskt.

Vi som bor här ska naturligtvis kunna känna stolthet för vad som präglar vårt land. Och vad är då det, kan man fråga sig? Självklart kan uppfattningen om det vara olika men samtiden bygger på vår historia. Vårt kulturarv. Och eftersom vi för inte alltför länge sedan hade lika många boende på våra landsbygder som i städerna kan vi inte finna vår unika historia i storstaden, eller i det tillväxt- och effektivitetsmantra vårt land nu präglas av. Läs också: Kommunen tvingar Anita att stänga fäboden

För en tid sen stötte jag på entreprenörerna Johan och Anna Pensar som driver Norrgården på ön Löparö utanför Norrtälje. På Löparö lever de i harmoni med djur och natur och har samtidigt närheten till stadsmiljöerna i Stockholm. När jag hör om deras unika skärgårdsboende och de visioner det drivs av tänker jag på Saltkråkan, en av våra älskade filmatiseringar av Astrid Lindgren. Jag blir varm i hjärtat. Något händer i min svenska själ.

I mina samtal med dem får jag veta hur mycket de kämpar i motvind i sina ambitioner att bygga upp ett hållbart samhälle på ön, som likt andra landsbygder avfolkats på åretrunt-boende i takt med urbaniseringen. Deras sunda framfart hindras ideligen av politiska prioriteringar som bygger på att det urbana livet är allena rådande när allt tyder på att vi behöver fler som väljer att bo utanför staden. Läs också: 10 ljuvliga resmål i sköna Värmland

Anna och Johan och deras två små döttrar Elsa och Ester är fantastiska förebilder som det borde gå busslaster till för att inspireras. Busslaster som måste ta båten eller gå till fots på en inte alla dagar hållbar is för att nå fram. Men det kanske skulle sätta press på politiker att prioritera en fast förbindelse till Löparö som leder till ökad trygghet och att fler barnfamiljer vill flytta hit från storstäderna. Det rika djur-, natur- och kulturintresset som är en del av vår svenska själ behöver värnas genom att fler barn bosätter sig på våra landsbygder. Hur ska det annars kunna föras vidare till kommande generationer?

Jag tänker att känslan av vår svenska själ till stor del är beroende av dem som har makten på olika nivåer. Men också det som egentligen styr, det vill säga marknadskrafterna. Det är helt nödvändigt att eldsjälar, innovatörer och frihetsentreprenörer börjar värderas för de samhällsbyggare och kulturbärare de är. Läs också: Du hittar alla Malin Ackermanns krönikor här!