Det finns en hel del beskrivet i olika former om hur bristen på regionalpolitik påverkar kommuners möjligheter att leverera välfärd och skapa attraktiva samhällen. På senare tid har utjämningssystemet varit uppe på den politiska agendan med ett resultat som ska gynna kommuner i glesbygd.

Gott så, kan man tänka.

Läs också: Byborna gick samman och räddade havsbadet från förfall

Ett steg i rätt riktning men samtidigt en aning taffligt. Vi som bor glest ska kompenseras för våra geografiska avstånd och vår demografi – avstånd och demografi som är ett resultat av den urbana normen och att allt ska till staden.

Det är som att sätta plåster på ett sår som redan förblött. En insats som inte kommer att räcka om man inte gör ett helt åtgärdspaket för förlorat blod och finner ett sätt att på allvar stoppa dränaget som bristen på anpassad politik faktiskt medfört.

Jag tillhör dem som bor i Norrlands inland och Sapmi vars resurser ständigt varit styvmoderligt behandlat av staten. Varje gång frågan om hur kommunerna ska få en rättmätig del av vinsten av till exempel vattenkraft kommer upp på dagordningen, så gömmer sig ministrar ironiskt nog bakom ett rättvisepatos. Man menar att det skulle exkludera kommuner som saknar vattenkraft och därmed är diskussionen avslutad. En diskussion som istället borde fortsätta och gälla alla kommuner och platser som går under tillväxtradarn.

Det finns som sagt otaliga rapporter i ämnet vårt kluvna Sverige som är allt annat än upplyftande för oss som bor närmare naturen än tillväxtpolitikens neonljus. Däremot saknas beskrivningar om hur dessa orättvisor påverkar oss medborgare beroende på var vi bor, vårt arv och våra olika livsvillkor.

Jag tror nämligen att vi som bor utanför tillväxtregionerna lever i ständig beredskap sprungen ur en visshet att vi inte kan räkna med stöd från annat håll. Att vi snarare går på någon form av revanschiver än en känsla av övergivenhet som lätt blir resultatet av de mesta som rapporteras.

Nu är tid att sudda ut nidbilden och beskriva de eldsjälar och bygder som tar städernas tillväxtprogram till sina för att sprida goda exempel över hela landet. För eldsjälar finns överallt och allra flest på landet, i alla fall per capita.

Mitt senaste exempel är från Sörmland dit jag åkte och blev kär. Lite typiskt mig att kära ner mig i alla bygder vi har i vårt mångfacetterade land.

Jag åkte till Sörmland och fick bland annat träffa en av krafterna bakom Affärsplan Näshulta som är en del av Eskilstuna kommuns affärsplans-arbete.

Så rätt!

Klart att landsbygder kan lyckas minst lika bra med en affärsplan för en ljusare framtid som staden eftersom närheten och gemenskapen är attraherande i sig och kreativiteten finns i ivern att lyfta sin egen bygd. För vem ska annars göra det? Läs också: Robert brinner för att rädda ödehus!