När jag var tolv eller så, läste jag min pappas fågelbok från pärm till pärm. Det var Göran Brunius Fågellexikon från 1962.

Några arter fick hjärtat att slå fortare, och ibland tårarna att rinna.

Jag läste att blåkråkan endast häckade på Fårö, men att den förr var häckfågel även på svenska fastlandet. Jag läste att lunnefågeln bara häckade på en enda ö med ett tiotal par. Och jag läste att stortrappen, som förr häckade på skånska hedar, sedan mer än 100 år var utrotad i Sverige.

Jag tittade på bilderna av dessa vackra fåglar och var förtvivlad. Varför måste det gå så illa?

Läs också: Lär dig Sveriges rovfåglar

Sedan dess har blåkråkan och lunnefågeln slutat häcka i Sverige och stortrappen har inte kommit tillbaka.

Vi har även förlorat flera andra arter. Svartbent strandpipare och tofslärka är två exempel. ”Nationellt utöd” är den dystra statusen på Artdatabankens rödlista.

Några arter har ökat. Havsörnen som bedömdes häcka med ”cirka 50 par, kanske färre” och sångsvanen som det fanns ”ett fåtal” kvar av i Lapplands inre, har bägge hämtat sig storstilat.

Men som helhet förlorar vi mer i den ena änden än vi får tillbaka i den andra. Det gäller i ännu högre grad globalt.

Tittar man bakåt finns rysliga berättelser. De allra sista garfåglarna klubbades ihjäl på en liten ö utanför Island 1844 och den tasmanska pungvargen sköts bort i början av 1900-talet. Den allra sista individen dog 1936 på ett zoo i Australien.

Andra arter att gråta över är dronten, vandringsduvan och Stellers sjöko. Alla tre jagades av människor tills de tog slut helt och hållet.

Första gången européer fick syn på det stora havslevande däggdjur, som fick namnet Stellers sjöko, var så vitt man vet 1741. Under en expedition siktades enstaka flockar i norra Stilla havet, på avlägsna öar utanför Kamtjatka, av den tyske naturforskaren Georg Wilhelm Steller.

Djuren påminde om stora och långsamma sälar, de åt bara växter och var helt orädda för människor.

Läs också: Igelkott och skogshare på rödlistan!

Sjömän, säljägare och pälshandlare följde tyvärr i naturforskarens spår och jagade de fridsamma varelserna både för köttet och skinnet, som bland annat användes till att bygga båtar av. Man nyttjade också fettet till lampolja.

Det dröjde bara 27 år tills Stellers sjöko var en utdöd art.

Fossilfynd tyder på att arten haft en större utbredning. Det som européerna upptäckte, och gav nådastöten, var den sista svåråtkomliga spillran.

Även idag jagas djur mot utrotningens gräns, bland annat elefanter, noshörningar och tigrar.

Men det största hotet mot världens vilda djur och växter är inte besinningslös jakt på enskilda arter, utan människans livsstil som i snabb takt knaprar bit efter bit av de ekosystem som formats under årtusenden.

I den nya boken Det sjätte utdöendet skriver den amerikanska journalisten Elizabeth Kolbert om en utdöendetakt bland vilda arter som är många tusen gånger över det normala.

Och frågan återkommer: Varför måste det gå så illa?

Svaret tycks vara att vi verkar vilja ha allt och vi förefaller inte kunna hejda oss i jakten på allt. Men i det mesta vi gör skulle vi kunna fråga oss ”behöver jag detta, på riktigt?”

Det är inte så att vi närmar oss gränsen för vad vår planet tål. Vi har redan överskridit den.

Kan vi på allvar ändra oss, tror jag att naturen kommer att tacka oss snabbt.