Somrar varar länge nuförtiden. September innehöll flera närmast onödigt varma och soliga dagar.

Men nu kan sommaren äntligen summeras och frågan är vilket minne som dyker upp först. Om bara en enda bild får sparas?

Milslånga sandstränder i Litauen? Tältet på skärgårdens yttersta klippa? Den bedårande hermelinen i Padjelanta?

Nix.

Bilden föreställer undertecknad, förtvivlat plaskande i vågorna ett hundratal meter ut i Baggensfjärden i Stockholms skärgård sent i augusti.

Läs också: Får man gå i skogen när det är älgjakt?

Hur hamnar man i en sådan nära-döden-upplevelse? I illgrön badmössa och terränglöparskor till på köpet?

Allt började med ett beslut sommaren innan. En spillra av undertecknad låg däckad i borrelia och läste i lokalblaskan om en swimrun-tävling i grannkommunen.

”Det där ska jag göra nästa år. Så jag har nåt att sträva efter”, sa jag med svag röst till hustrun som förstås också ville vara med, för hon vill alltid göra sånt där.

Swimrun är löpning och simning huller om buller. Men springer en bit och simmar en bit och så upp och springa en bit igen.

Just denna årliga tävling utger sig för att vara ”lämplig för nybörjare”, med sammanlagt fem kilometers löpning och en kilometers simning.

Lät bra.

Soffliggandet utvecklades så småningom till promenader och därefter till joggning och simning. Sakta byggdes kondition upp. Lufsa fem kilometer och plaska en, det måste ju bara gå.

Att harva i 25-metersbassäng hela våren var tråkigt. När sommaren kom gjorde jag en liten bana vid skogssjön hemma, där jag om och om igen simmade ett hundratal meter och joggade det dubbla.

Att träna ute var roligare, ibland till och med mycket roligare.

Läs också: 30 minuters träning bränner så många kalorier

Jag tänker på en gång när jag, som vanligt efter en simsträcka, spottande och frustande klampade upp i skogen för ett nytt varv. På den smala stigen mötte jag en ung man med uppspärrade ögon. Framför sig höll han en kraftig trädgren med båda händerna.

Jag sa ”tjena” och snubblade förbi killen som inte rörde en fena.

Senare slog det mig att han såg beredd ut. Beredd på att försvara sig.

Han hade hört en varelse plaskande ta sig upp ur sjön och stånkande och flåsande komma emot honom i den snåriga strandskogen.

Rimlig tanke? Älg!

Nej, bara en andfådd gubbe i våtdräkt. Oväntat, men inte farligt.

Läs också: Bygg eget gym på gården

Till slut var jag alltså framme vid belöningen för allt slit. Belöningen visade sig vara att med mjölksyra i benen ligga i en skärgårdsfjärd och kämpa med vågor och kallsupar.

Jag är en människa som är extremt beroende av civilisation. Hela min livsföring är långt borta från det ursprungliga i tillvaron.

Till exempel är jag chanslös utan mataffär. Och när det gäller att använda kroppen så sker det oftast i ett gym eller vid ett pingisbord, inte i kamp med elementen.

Kanske därför som det blev ett så starkt minne att ta sig fram enbart med kroppens hjälp genom vatten och över land.

Det var en härligt primitiv känsla att utan att byta om eller sånt tjafs bara vräka sig i vattnet och börja simma, kravla upp på andra sidan och omedelbart börja springa igen.

Sånt är min kropp gjord för. Egentligen. Jag kände mig som något slags urmänniska, en varelse som bara slet utan att behöva tänka.

Och tänk att jag fick känna mig litegrann som en älg också. Något att minnas från sommaren 2019.