Nä, gå och bada med er allihop!

Jag var elva, kanske tolv. Vattnet vid favoritplatsen vid udden var kallt, det såg den breda Umeälven till. Från selets djup vispade vind och ström upp isigt blåkalla stråk som löpte under ytan.

Jag handgick i vattenbrynet, med kroppen släpande efter i vattnet. Det var viktigt att inget annat än huvudet stack upp över vattenytan. Det blev lite varmare så. Även om läpparna var violetta och fingertopparna skrynkliga vägrade jag gå upp.

Tanken slog mig. Jag kanske är en säl, egentligen. Kanske är vi alla sälar innerst inne, såna som bara måste bada.

Ett halvt sekel senare sammanfattar jag. Jag är inte en säl, för näsan är inte vattentät. Mera troligt en vattensork, padda eller utter i människohamn. Helt klart är att badandet är ett basbehov.

Äta, dricka, sova, bada. Ungefär i den ordningen.

Första huset vi skaffade i familjen hade ingen strand, ingen bäck, inte ens ett badkar inne. När badrummet byggdes om blev det badkar inomhus men det räckte inte.

Maken grävde trädgårdsdamm. Först kom skräddarna och åkte skridskor på ytan, sen kom paddorna och så kom jag. Plums. Det blev bara ett bad, eftersom paddynglen var alldeles för sällskapliga.

Jag klev upp, skakade ynglen ur badskorna och insåg att badandet inte handlar om att blir ren, inte om att ha det mysigt heller. Det är något annat som spökar.

Nästa bostad lovade gott men levererade sämre. En bit bort rann något som sörlänningar kallar älv men som egentligen är ett krondike, bara snyggare. Man kunde hoppa över men jag hoppade i.

Roade turister på picknick såg en sikblek dam rulta ner i vattnet och en paddspräcklig vagga upp. Jag var lycklig som ett barn men helt täckt av mossigt slam. Det var som en våtdräkt av humus.

En liten stund hade jag fått vagga viktlös bland dykare och halvmultna löv, på besök i ett annat universum med varelser vi inte ser ovan ytan. En jordvandrare får sväva en stund bland de vattenlevande. Det är så nära en promenad på månen en vanlig människa kan komma.

Badtunnan vid brygghuset bjöd på ett enda bad i en handvarm algsoppa innan den sprang läck och jag fick se mig om efter alternativ. Nu för tiden kör jag långsamt förbi varje sophög som innehåller ett utslängt badkar och funderar på hur man ska kunna bygga ihop det med en öppen eld utan att orsaka brännskador.

Det finns en slamkletig damm på tomten, en med kaveldun i. Jag vet att den inte är gosig att bada i, den passar bättre för salamandrar och vattenbaggar. Ändå kan jag inte låta bli utan googlar på om de små iglarna i dammen verkligen biter folk. Om inte, så kunde det vara ett alternativ.

Nej, det handlar inte om att gå tillbaka till den ursoppan världen föddes ur. Det är mycket närmare hem. Vuxet folk vaskas hit och dit av vågorna. Det känns en massa och det är helt omöjligt att ha total kontroll. Plötsligt är det allvarliga ersatt av ett klunkande leklynne, kallsupar och sjögräs mellan fingrarna.

Så i sommar önskar jag er alla en sjö att skvalpa i, en blåsig strand eller en brygga att hoppa från. Om inte det bjuds så i alla fall en göl, en pöl eller en liten rännil att blöta tårna i.

Att bada är att leka, och det behöver varje vuxen själ.