Min morfar föddes 1919. Det är i år 100 år sedan. Han är död sedan många år men han var en av mina stora favoriter när jag var liten. Någon jag såg upp till (inte bara för att han var lång, utan en man jag verkligen beundrade). Morfars far flottade timmer, morfar själv jobbade som vaktmästare, var engagerad i en ideell förening för att göra samhället bättre och medlem i facket. Han som många i hans generation och i generationerna innan arbetade hårt. Hela livet. Det var en del av den svenska kulturen; att göra rätt för sig. Även om man inte blev rik.

Det var dessa generationer som byggde vårt land, som stred, oförtrutet, för rättigheter och möjligheter. Det såg till att varje generation fick det lite bättre. De var dessa män och kvinnor som, tillsammans, la grunden till att det var självklart att jag kunde bli kommunalråd vid 33 års ålder.

Runt den tid min morfar föddes på 1920-talet skedde ett stort skifte i svensk historia. På den tiden bodde ungefär lika många människor på landsbygden som i städer och tätorter. Innan dess bodde fler på landsbygden men nu ”bytte” stad och land plats med varandra. Och det förändrade Sverige i grunden.

Det för oss osökt in på SVT:s succéserie Vår tid är nu. En fantastisk berättelse om hur vi tillsammans byggde upp vårt välfärdsland. Visserligen utspelar den sig i Stockholm men jag vet utifrån andra historiebeskrivningarna att samma utveckling skedde även på mindre orter. Välfärden byggdes ut i hela landet. Infrastrukturen i form av telefon, TV, el och VA. Det blev bättre arbetsvillkor och bättre bostäder i hela landet. ”Vår tid är nu” visar hur kvinnor kämpade för sin rätt att bestämma över den egna kroppen; rätten att kunna välja den man vill gifta sig med (oavsett bakgrund): kort sagt: rätten att behandlas rättvist.

Och dessa två saker, min egen historia och Sveriges historia i skenet av det som just nu händer, väcker frågor.

När blev landsbygden det avvikande?

Var det när mormor och morfar flyttade till stan? Eller kom det senare? Tidigare? När blev landsbygden något man såg ner på? Eller har det alltid varit så?

När slutade det vara viktigt att alla barn skulle ha nära till en skola?

När slutade vi tycka att det är lika viktigt att det lyser på gatorna på landsbygden som att det lyser i staden?

När slutade det vara självklart med välfärd i hela landet? När blev en jämställdhetsmyndighet i storstan viktigare att strida för än en BB-avdelning i Norrlands inland.

När slutade media att bevaka de nyheter som sker på mindre orter? När slutade det vara viktigt att spegla hela landet? Nu när vi har så många fler kanaler har journalistiken aldrig varit mer koncentrerad till städerna som nu.

När slutade politiker att bry sig om levnadsvillkoren för de som valt att bo på landsbygden, eller i mindre orter? Numera måste de ”åka ut” och prata med vanligt folk för att förstå vad de vill. Samtidigt som de politiska förslagen för folk i städerna är enkla att ta fram. När slutade politiker att ha visioner för att hela Sverige skulle kunna utvecklas?

Och kanske ännu viktigare: När glömde vi var värden skapas, hur saker och ting hänger ihop, hur stad och land är beroende av varandra, men också på ens egna sätt att bidra till landet? Hur kan något som varit – och är en så viktigt del i Sveriges grundläggande DNA – landsbygden – glömmas bort? Varför ska den så ofta talas illa om och förlöjligas?

Landsbygden är numera vårt största utanförskapsområde (i politisk bemärkelse). Men… hur kan landsbygden vara ”utanför”? Är inte de 98 procent av vår yta som ÄR landsbygd – det som ÄR själva landet och en betydande del i vår historia, nutid och framtid?

Jag skulle önska att vi kommer ihåg hur vi en gång byggde detta land starkt. Där finns nämligen nyckeln till ett Sverige som kan fortsätta vara starkt även i framtiden.Läs också: Läs fler krönikor av Terese Bengard här!