Nu är det dags igen! Vi är många som minns uttrycket ”Stockholmare är smartare än lantisar”, och nu kommer purfärska forskningsresultat med liknande rubrik.

Dagen var som bäddad för att ägna tid till annat än mitt engagemang för ett sammanhållet Sverige. Men så kommer frågan. Land har snappat upp en ny forskningsrapport från Linköpings universitet som hävdar att de som flyttar till större städer i snitt är smartare än de som väljer att bo kvar på landet.

Känner hur pulsen stiger. Känner hur jag inte bara måste stå upp för oss som blir utpekade som lägre vetande, med lägre IQ och kognitiv förmåga. Utan också tala om varför.

– De som flyttar från mindre till större orter tenderar att ha nästan två års längre genomsnittsutbildning än de som stannar kvar, men också att de har betydligt högre kognitiv förmåga, eller nästan en enhet högre IQ, mätt på en 9-gradig skala. Så att det är ganska stor skillnad, säger Peter Hedström professor i analytisk sociologi till Svt nyheter Öst.

Peter Hedström verkar för övrigt vara en man som har goda ambitioner och som jag med denna text inte vill slå ner på, vare sig honom, universitet eller forskningsresultatet. Däremot känner jag ett starkt behov av att peka på några bakomliggande faktorer för resultatet. Faktorer som ligger i statens händer. Sådant som skapat vårt klassamhälle mellan stad och land och enbart förstärkt den urbana normen som i decennier gömmer sig bakom svensk politik.

1. Vi har stora skillnader mellan stad och land i kvaliteten på grundskola och gymnasium eftersom många kommuner i landets glesare regioner har för låga skatteintäkter för att faktiskt klara uppdraget. Det gör barn och ungdomar i glesbygd chanslösa att konkurrera på en framtida marknad för studie- och yrkesbana redan från grunden. Grunden till högre utbildning är en bra grundutbildning och en bred tillgång till studieförberedande gymnasieutbildning med god kvalité.

2. Vi har stora skillnader mellan stad och land på grund av en total avsaknad av regional- och lokaliseringspolitik för att främja differentierade arbetsmarknader lokalt. Differentierade arbetsmarknader ger kvalificerade yrken som stärker den kognitiva förmågan. Här är statlig och regional centralisering en avgörande del i problemet.

3. Det finns inget som försvarar att statlig lokalisering av arbetstillfällen ska kanaliseras via län så att jobben hamnar i residensstäder och enbart stärker en del av det aktuella forskningsresultatet. Statliga jobb utgör ett kitt i en lokal arbetsmarknad eftersom akademiker ofta kommer i par.

4. Att svenska universitet inte har ansvar över att bidra till högre utbildning ute i regionerna är heller inte försvarbart. Än hur viktigt det är med excellens och att konkurrera internationellt. Vi har kommunala lärcentrum runt om i vårt land som kan ta emot och arrangera flera av utbildningarna som inte bara ökar graden av högre utbildning utan också är en garanti för att klara välfärden i hela vårt land. Hur kan det komma sig att man inte nyttjar dessa och får bortse från den möjligheten?

Ja, det är inget snack om att jag går i gång på det här forskningsresultatet eftersom det inte är något annat än svensk politik på nationell och regional nivå som ligger bakom. Människor har fria val, jo jag vet och är den första att både förstå det och att anse det självklart. Men som vårt land har styrts så är valen också styrda. Vi medborgare styrs mot städerna. Det är inget att hymla om.

Kom sen inte och slå i ansiktet på oss att vi är mindre begåvade – vi som stått pall och inte låtit oss styras.

(Tilläggas kan att jag själv har 240 högskolepoäng från Umeå universitet och 22,5 från Karlstads universitet.)