Skämmes, borde jag! På riktigt ibland men i dag handlar det om skam till ingen nytta. Jag blir inte en bättre människa av den och skonar inte medmänniskorna från mina sämsta sidor. Ibland gör den faktiskt saken värre.

Det finns olika sorters bortkastat skäms. Här presenteras några av dem, skamlöst och utan inbördes ordning.

1. Dumskam

– Äsch då! Den gamla trasan.

Jag nyper förläget i fållen på min hemsydda klänning och har därmed gjort mig dummare än jag egentligen är. Dessutom ser det komiskt ut när en väderbiten tant står och knixar med knäna så där.

Mitt inre jag, som stundom är lite kvickare, himlar med ögonen.

Inte nog med att jag egentligen är jättestolt över min sömnadsbragd.

Jag har dessutom spottat på beröm jag just fått, otroligt dumt när det faktiskt är en present man inte får så ofta.

2. Skamfiske

Den här sortens skäms är avlägset släkt med dumskammen eftersom båda är inne och kladdar på berömmet.

Varje trädgårdsskribent har sina vita fläckar odlingsmässigt. I mitt fall är det mer som ett flygfoto över Grönland, en och annan gråsten i det vita.

När folk kommer på besök kravlar jag efter dem som en tantversion av Gollum. Jag ursäktar väsande alla krukväxtkadaver, vrider händerna över ogräs mellan plattorna och över lönnarna som står som utropstecken i finbambun.

Till slut har jag tryckt tillräckligt på min gäst så att vederbörande piper.

– Det är ju fint ändååå. Man kan inte hinna allt.

Så där ja. Fast det kunde jag lika gärna ha sagt till mig själv. Tyst.

Sanningen är att jag valt att leka med mossbollar i stället för att rensa ogräs och en stor del av sommaren satt jag på taket.

Det var roligare att laga skorstenshuven. En glad plåtslagare förvandlas till en skamfiskare som går med trålen. Vuxna människan.

Läs också: Krönika: 10 goda råd att inte ge sin kära dotter

3. Dumruelse

Ännu ett växtrelaterat exempel. När katten var konvalescent efter en skada i tassen fick han inte gå ut.

För att glädja den lille grävde jag upp en grästuva och la på en pizzakartong på golvet. Han knaprade strån och jag njöt, de är ju så söta när de äter.

Månader senare vojar jag mig, nasalt och långdraget.

– Det ser ju jätteheeeeemskt ut här! Varför kan jag inte hålla ordning. Titta! En torr tuva under symaskinsbordet!

Sonen kikar in i dörröppningen med höjda ögonbryn.

– Fast den har du väl sett? Flera gånger om dagen?

Underligt nog verkar han se mig som en människa som tar egna beslut och kan inte begripa varför jag går i taket.

Jag har sett nämnda torva och valt att vältra mig i hur usel jag är i stället för att antingen:

A. Gilla läget

B. Kasta ut den.

4. Högfärdsskämset.

Högfärdshosta, ni vet? Den har en skamsen kusin. Det är den som drabbar mig när jag gjort en jättefin jordgubbsodling men står och skämshostar åt blåbärsbuskarna intill.

– Öhö, öhö! Usch så fult jag har det här då, med ogräs och skrafs.

Denna hostande manöver ska få mig själv och andra att lägga till att jordgubbslandet i alla fall är finemang.

Jag lovar att ta upp detta med min terapeut vid tillfälle.

5. Låtsashut

Veta hut är skammens vassa slutpunkt. Man har dummat sig, skämts klart och tagit ansvar.

Vackert och vuxet. Därför är låtsashuten den fulaste skammen av dem alla.

Ett hypotetiskt exempel. Kändis som gjort sig känd för att hälla ut dyra drycker i vasken byter profil.

På instagram står vederbörande i Håll Sverige Rent-tröja och klappar en söt kossa.

När bilden är tagen vänder hen på klacken, hälkickar ut sin tomma läskburk i hagen och bränner i väg med porschen.

Låtsashut är sällsynt, tack och lov. Skulle jag själv låtsashuta hoppas jag att någon läser lusen av mig.

Skäms inte, ta bara i från tårna.

Ta mig till jubileumssajten