Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 16 augusti

På rymmen från monstret Måste och unga fröken Borde Gjort

Måste man verkligen allt man tror man måste? Lands Kristina Bäckström beskriver livet med ett överaktivt monster som utnämnt strunt till livsviktiga väsentligheter.

 Ha, ha! Jag slapp! När tillvaron är full med måsten får man faktiskt gömma sig.
Ha, ha! Jag slapp! När tillvaron är full med måsten får man faktiskt gömma sig. FOTO: Istock

Får jag lov att presentera monstret Måste? Du har säkert ditt eget men det här är mitt.

När jag kommer hem väntar han vid grinden. Måste-monstret luktar syrligt, som däckskrikare och grusade planer. På väg mot huset sprätter han demonstrativt med sandalerna i det ankelhöga ogräset mellan betongplattorna.

I kölvattnet vimsar unga fröken Borde Gjort. Hon stannar till och plonkar slött med tumnageln på en spik som sticker ut från grinden.

– Ja, jag vet, mumlar jag. Den där kan man riva sönder galonbyxorna på.

Läs också: Krönika: Lappländska ord du inte kan leva utan!

Fröken Borde är hyfsat harmlös. Hon säger inget, pekar bara slappt på saker som blivit hängande. Det blir värre när hon lämnar över till självaste Måste.

Han har stolta anor. Måstes förfäder ägnade sig åt väsentligheter som att vråla ”Ve dig! Klyves icke denna ved i höst få dina barn kallbrand innan Mickelsmäss!” De kunde också morra ”Uslingar som icke så sitt korn i Gudi nådig tid få äta mossa från träden.”

I dag har han inte många basbehov att bevaka. Därför angriper han den egna organismen, som ett överaktivt immunförsvar.

Han muttrar att så där kan det inte se ut! Och hur ska det sluta om det börjar så illa? Jämt är det aldrig nån ordning på dig!

 Klaga lagom, för så här kan man också skära tomater.
Klaga lagom, för så här kan man också skära tomater. FOTO: Istock

När jag skär tomater slår han ner på att ett litet hårt stjälkfäste följer med ner i såsen.

Han väser ”det där är inte trevligt att få i munnen” och jag biter ihop om en kommentar som inbegriper hans egen breda käft och en av mina svettiga strumpor.

Det är elakt, jag vet, men han retar livet ur mig ibland.

Som när vi pratar städning och tvätt. Han nyper ogillande i kläder jag hängt över en stolsrygg och hävdar att de måste in i maskinen bums. Sen tjafsar vi.

Jag hävdar att jag inte svettas som en flottare varenda dag och att man faktiskt kan vädra och ta bort fläckar i stället för att tvätta kläder man gått i, i några timmar. Det blir nån slags vapenvila när jag går med på att tvätta en laddning handdukar även om det inte är dödens nödvändigt just då.

 Yoga för tvättmissbrukare. En lugnande solhälsning i tvättkorgen.
Yoga för tvättmissbrukare. En lugnande solhälsning i tvättkorgen. FOTO: Istock

När Måste hävdar att dammsugning är av nöden, för annars är man en snuskig typ, så slingrar jag mig.

Dammsugaren är bökig och luktar illa. Det är som att dra runt en tjock, pruttande plasthund i koppel runt huset.

– Men jag sopar ju! Och moppar med flatmoppen!

Rösten är desperat men Måste är inte nöjd. Till slut stampar jag ut i hallen och hämtar den regnbågsfärgade dammvippan i syntet.

– Men om jag gör som Eva, då?

Jag härmar min fiffiga kamrat som brukar gå ner på huk och harva med dammvippan efter golvet under soffor och skåp. Dammråttorna kryper med ut och fångas in.

Måste blir full i fniss och tappar tråden. I stället gormar han om hur i ”hela friiiden det ser ut i trädgården.”

 Övermäktigt ogräs? Pynta, fnissa och låt stå.
Övermäktigt ogräs? Pynta, fnissa och låt stå. FOTO: Istock

Innan jag vet ordet av står jag och liar ner nässlor vid boden, övertygad om att det måste göras i dag för annars kommer man ju aldrig förbi och fram.

Sonen kikar undrande. Han fattar ingenting.

– Jag måste, hojtar jag, och gnider mina nässelsvidande ben.

– Måste? Nu?

Han har hört mig voja om att jag aldrig hinner måla klart tavlan med rosenskäran. Färgkluttarna på paletten har torkat till kulörta russin.

Jag mumlar att människor kanske måste måla också. Monstret som tagit en tupplur vid vedhögen rycker till och reagerar med svansen.

– Måste måste man. Försök inte smita, gurglar han sömndrucket.

Äntligen. Innan Måste hinner inse fadäsen har jag släppt lien och rymt till mitt staffli.

Människan måste faktiskt måla också.

Läs också: Krönika: Ska du också göra korv? Är du riktigt, riktigt säker?

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Läs mer om

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen