”Platsshaming” – ett lågintensivt förlöjligande av landsbygden

Läs också: När ska public service släppa den urbana normen?

Borlänge blev nyligen utsedd till ”Sveriges fulaste stad”. Det är Arkitekturupproret som står för utmärkelsen. De vill uppmärksamma att människor efterfrågar annat än att bo i ”fyrkantiga lådor”. Tyvärr blir medias vinkel direkt att det är en ”fulhetstävling” och till följd av det måste sen kommunen försvara sig…

Fastighetsägarna sammanställde för ett tag sedan en lista över ”Sveriges roligaste kommuner” baserad på antalet restauranger, serveringstillstånd och nöjesföretag per invånare. Listan toppas av Åre, Borgholm och Stockholm och i botten kom Essunga kommun i Västergötland. När SVT skildrade detta åkte de ut till Essunga ”på safari” och ställde, i lätt anklagande ton, frågan hur de kan vara Sveriges tråkigaste ort?

Jag har själv varit med om detta när Aftonbladet 2011 ville göra en spektakulär jämförelse mellan två bygder som låg nära varandra, en som (på förhand) var dödsdömd av redaktionen och en som var ”toppen”. Ragunda blev utsedd till ”helvetet” medan Kallbygden fick bli ”himmelriket”. Läs också: Forskarrapport: Glesbygdsbor känner utanförskap

Detta är bara några exempel på det lågintensiva förlöjligandet av den svenska landsbygden, sanktionerat av de flesta nyhetsredaktioner. För att inte tala om rankningar som Fokus ”Bäst att bo” eller det ökända citatet av Kjell A Nordström som utsåg platser till ”skräpytor”.

Jag kom att tänka på detta efter att ha sett Mia Skäringers program ”Kroppshets” (SVT). Ett program som beskriver vad som kallas ”kroppsshaming”, det vill säga att normen idag är att du ska vara ”smal och vältränad”. Tidningar, annonser, sociala medier berättar ständigt hur du kan gå ner i vikt eller eliminera dina brister och i TV-program används ofta de som är överviktiga för att skämta om. Det har blivit norm att kritisera våra kroppar.

Jag jämförde det som sades i Mias program med det som många byar och småstäder blir utsatta för: att aldrig få passa in i normen, att alltid bli utsatt för förslag hur man ska bli ”bättre”. ”Bättre” betyder i sammanhanget mer attraktiv – och mer attraktiv blir man om man blir mer urban. Är man inte det riskerar man att bli utskrattad i olika TV-program och att alltid tvingas spela rollen som den obildade kusinen från landet (”Uti bôgda’”-syndromet).Läs också: Krönika: Landsbygden är bra att ha – på sommaren

Kroppsshaming är att ge negativ kritik på utseendet hos någon annan eller dig själv. Människor blir i slutändan mer intresserade av att titta på vad som är fel och försöka fixa denna upplevda skavank. För att motverka det kanske en mer positiv syn på olika kroppstyper och storlekar kunde förespråkas? Hälsosam livsstil är fortfarande viktigt, men en sund livsstil är inte alltid samma sak som en tunn, muskulös kropp.

Vi kan jämföra kroppsshaming med hur vi behandlar platser med snäva normer och ideal. Något som leder till att de som bor där, eller kommer därifrån kan känna skam över platsen – och över att inte passa in normen. Vi skulle kunna kalla det ”platsshaming”.

Det skulle givetvis inte vara ok att utnämna en människa till Sveriges fulaste. Det borde heller inte vara ok att utnämna en plats som ”fulast” eller att skambelägga dem för att de inte passar inom ”normen”. Det är bättre att skapa en positiv syn på att vi i Sverige behöver olika platser av olika typer och i olika storlekar. Och mer kärlek – mindre skam! Läs också: Krönika: ”Vi på landsbygden har inte mer behov än andra”