Rapport från en galenpannas häxkittel

Plutt, plutt, plutt. Det doftar ved, gräs och kanske lite som hundars svettiga fötter. Inte Chanel Nr 5 direkt men ändå en ganska behaglig parfym.

Än en gång puttrar det i min stora kittel. Jag kokar pinnar.

Alla dessa underbara häxkok. Första gången jag såg ett låg några smutsiga skurtrasor i ett rostfritt fat på spisen.

Jag var liten men stor nog att få näsan över kanten på fatet och såg hur trasorna lyfte i ångfyllda bubblor över vattenytan.

Det fanns en pinne att peta med och när man gjorde det pyste det blött. Långt ner i kitteln klunkade ångan på väg upp.

Sen dess har jag tagit konceptet vidare och kokat de mest oroande brygder.

Rosmarin och ekollon att färga håret med, te av åkerfräken, rölleka till fotbad, blad från ginnala-lönn, en famn enris till enrisdricka, några fnösktickor, ull, gångjärn, garn, järnspik, aska, en fårskalle, svinmålla och glasburkar.

Läs också: Krönika: Garva bäst den som garvar sist, ett skinnäventyr!

Jag vill tillägga att de ovan uppräknade ingredienserna bara är exempel samt att de naturligtvis inte hamnat i grytan allihop samtidigt. Bara några. Garn, rostig spik och ginnala-lönn var en lyckad kombination som gav garnet en fin, silvergrå färg.

Jag har mina favoriter. En absolut höjdpunkt var när jag kokade en giftig svampsoppa och fick precis det resultat jag hoppats på.

Det började med ett misslyckat kok. Jag försökte färga garn rött med kokta rödbetor, det blev smutsigt brunrosa. Sedan gick hjärnan i baklås, jag bara måste få till det. Rött garn, rött garn…

Att köpa ullfärg i affären var inget alternativ. Ett häxkok tappar sin magiska sälta om man tillsätter E-nummer och andra köpekemikalier.

Som ni säkert förstått vid det här laget är min bubblande iver att koka saker kopplad till en överdriven vilja att förvandla hittade ting.

Som en kotte. Vad gör man med den? Gräver ner den? Gräver upp den? Målar den blå? Äter den rå? Och vad händer om man kokar den?

Äventyret med det röda garnet lyckades till slut. Den hemliga ingrediensen var blodspindling, en ytterst otäck giftsvamp som kan ge ullgarn en underbart mörkröd färg.

Jag stod i källaren och vevade med sleven i den blodröda soppan. Mumlande små besvärjelser kände jag mig som Magica de Hex i Kalle Anka. I verkligheten pratade jag bara för mig själv och såg ut som Madame Mim, men det är tanken som räknas.

Dagens häxkok på sälgpinnar får inte ens familjen att lyfta på ögonbrynen. Om något känner de en viss tacksamhet, för det kunde ha blivit värre.

När fårskinnen låg saltade i boden efter slakten höll jag en liten föreläsning på stående fot.

Jag hade just varit uppe i hagen och hämtat sälgpinnar att garva några skinnremsor med.

Var i gasen något så förskräckligt och berättade om vidlyftiga garvningsmetoder och möjliga, underliga brygder folk använt sig av genom tiderna.

Myrsyra, gammalt kiss, snö, släckt kalk, björkaska och ekollon.

– Och så finns det folk som garvar skinnet från baggpungar och gör väskor. Man kan göra det, säger jag glad och rosig om kinderna av entusiasm.

Jag måttar med händerna för att antyda att naturen stått för designen så att det bara behövs ett dragsnöre till.

Blicken som möter min är storögt orolig, rösten stadig och bestämd.

– Eller så kan man låta bli!

Jag begriper. Man ska inte göra allt, inte koka vad som helst, i alla fall inte på en gång.

Läs också: Krönika: Ska du också göra korv? Är du riktigt, riktigt säker?