I somras åkte jag på slingriga vägar genom Dalarna. På de där vägarna som ligger gömda i Sveriges inland, långt ifrån flerfiliga motorvägar med mitträcken. Vägar som asfalterats och anpassats efter de bygator som fanns för länge sedan och som under de senaste decennierna inte renoverats från grunden utan bara lappats och lagats efterhand.

Vägen ser ut som ett lapptäcke av olikfärgade asfaltsbitar med mörkare och ljusare områden, där de värsta tjälskotten och groparna lagats. Och lagats igen.

När jag åker på de här vägarna ser jag bilden framför mig – att man gjort exakt samma sak med landsbygdspolitiken de senaste åren. Man har lappat och lagat. Men ingen helrenovering har skett. De nya ”vägarna” har byggts någon annanstans.

Det här är ingen bra metod, varken för vägunderhåll eller för landsbygdspolitik.

I Landsbygdsparlamentariska utredningen (SOU 2017:1) som kom i januari 2017, fanns 75 konkreta förslag som skulle förbättra förutsättningarna att leva och bo i hela landet.

Den politiska uppslutningen bakom utredningen var bred. I landsbygdspropositionen ”En sammanhållen politik för Sveriges landsbygder – för ett Sverige som håller ihop” (2017/18:179), pratas just om en sammanhållen politik som ska ”minska klyftor”. Men långt ifrån alla förslag är genomförda.

Jag tycker inte heller att man ser hur den sammanhållna politiken är tänkt att fungera. Samtidigt som staten satsar miljoner på enskilda insatser är det svårt att se hur det stora greppet om att minska klyftorna ska se ut?

I Januariöverenskommelsen (2019), som är den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet, talas det om satsningar för hela landet i form av en mängd olika delar. Det handlar om så många olika saker som digital infrastruktur, strandskydd, servicekontor, reseavdrag, gårdsförsäljning, vägunderhåll, investering i förnyelsebar sol och vindenergi, satsningar på jordbruk och äganderätt.

Men även där fattas helhetsgreppet.

Det är ett lapptäcke. En lagning av de värsta tjälskotten.

Det saknas väldigt mycket, inte bara pengar – utan också inställning.

Jag tror många saknar den politiska visionen och det genuina intresset för hur hela Sverige ska kunna leva. Då blir det svårt för kvinnan på gatan att se förbättringar när skolor och busslinjer läggs ner, när BB-avdelningar stängs, när arbetsförmedlingskontor bommar igen, väglysen släcks och polisen har flera timmars utryckningstid.

Jag misstänker att många börjar känna att det s.k. ”samhällskontraktet” – som ska garantera grundläggande välfärd i hela Sverige – inte längre gäller dem.

Några steg i rätt riktning är gjorda – exempelvis justeringen av kommunala skatteutjämningssystemet som är ett sätt att stärka välfärden – men det kommer inte räcka.

En annan viktig åtgärd är det uppdrag Tillväxtverket fått där man ska samordna myndigheterna och se hur de skulle kunna jobba för beslut som inte missgynnar landsbygden. Om fler myndigheter förstår villkoren och vilka konsekvenser deras beslut får kanske det kan ge effekter på lång sikt.

Det jag hoppas på nu är dock att man en gång för alla tar tag i både vägarna och politiken. Slutar att lappa och laga och hittar en gemensam vision för vägen och målet framöver – och genomför det. Ett nytt decennium har anlänt. Det nya 20-talet. Låt det bli det årtionde som vi får en landsbygdspolitik värd namnet.