Gå till innehåll
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
Krönikor 18 februari

Smärtgränsen i Sverige – nu är den nådd

Nu har smärtgränsen nåtts. Det menar Lands krönikör Terese Bengard som pekar på att krisen inte är ny men att den äntligen nått fram till riksmedia och dess rapportering. Vad tycker du – stämmer hennes känsla av sakernas tillstånd?

 Sverige måste få akut hjälp med att lösa sitt tillstånd, det menar Lands krönikör Terese Bengard.
Sverige måste få akut hjälp med att lösa sitt tillstånd, det menar Lands krönikör Terese Bengard. FOTO: TT

I princip varje vecka möts vi av nya rubriker om att ”kommunerna är i kris”. Nya civilministern Lena Micko, som ansvarar för kommunerna, har kallat utvalda kommunalråd till Riksdagshuset för att prata om krisen. Samtidigt är kommunutredningen – som ska adressera problemet om kommunernas framtid – i sin slutfas och ett energiskt köpslående pågår. De olika partierna i riksdagen bjuder över varandra om vem som ska ge mest miljarder till välfärden medan förtvivlade kommunalråd berättar öppet och osentimentalt för journalisterna om den uppkomna situationen.

1999 flyttade jag till Ragunda kommun i Jämtland. En kommun som jag älskade och trivdes väldigt bra i men där verkligheten snabbt kom ikapp en. Det saknades alltid pengar. Kommunen hade sparbeting på miljontals kronor varje år och det var tufft att få budgeten att gå ihop. Alla fick hitta kostnadseffektiva sätt att göra saker på (man kan också kalla det ”trolla med knäna”).

Det här var inget nytt fenomen – Ragunda hade haft det så här i årtionden – i takt med att befolkningen minskade och med den skatteunderlaget. Grannkommuner i Jämtland, kommuner i Värmland, Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland hade det också tufft. Ibland till och med tuffare.

Men.

Och detta är ett viktigt men.

På den tiden var det inget snack om ”kommuner i kris”. Andan under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var att kommunerna skulle jobba på att ”bli mer attraktiva” och då skulle allt ordna sig.

Planer och strategier togs fram, reklambyråer och konsulter kopplades in, man uppfann fantasifulla slogans som ”Enköping – Sveriges närmaste stad” och ”Jag är tokig i Säter”. Omfattande ”flytta-hit-kampanjer” genomfördes. Att ett kommunalråd offentligt skulle ha pratat om kris var helt osannolikt på den tiden. Men bakom kulisserna gjorde man det. Varje dag. Frågan lyftes till partiledningarna nationellt, i SKL och andra forum men gehöret var, enligt min mening, lika med noll.

Tjugo år senare låter det annorlunda.

Kanske för att det är fler kommuner som är drabbade? Vi har fler, och större, kommuner som tvingas göra smärtsamma besparingar. Och prioriteringar. Fler måste se över skolan, förskolan, vården av de äldre… Har vi råd att sätta upp en julgran i år? Eller ännu värre: Har vi överhuvudtaget råd med våra pensionärer? De som byggde upp vår välfärd.

Kommunerna i Norrland har dock tampats med sånt här länge. I det tysta. De är numera experter på att spara långsamt. Men någonstans går givetvis smärtgränsen. För alla. Och jag tror den är nådd nu.

Läs också: Läs fler av Terese Bengards krönikor här

I Sverige har vi valt ett system som innebär att vi har starka, självständiga kommuner. Samtidigt som dessa kommuner också bär ansvaret för den viktigaste välfärden – ansvaret för omsorgen om barn och äldre.

När staten blir rikare och kommunerna fattigare framstår det som svårbegripligt för gemene man att vi som land kan ha 400 anställda på Skolinspektionen men att pengarna inte räcker till att ha kvar byskolan.

Hur kan man starta en ny Jämställdhetsmyndighet i Göteborg med en budget på 126 miljoner när vi inte har råd att ha kvar BB i Sollefteå? Är prioriteringarna rätt? Går skatten dit det mest behövs?

De ”extra” fem miljarder till välfärden som regeringen nu beslutat om ger i en kommun som Ragunda 1,8 miljoner. Det motsvarar ca tre tjänster per år. Det är inte tillräckligt. Det blir som när man sydde på extra muddar på barnens ärvda kläder.

Och nu ska det sys på muddar på muddarna.

Förhoppningsvis kan det komma nya lösningar ur denna kris. Som i sig INTE är ny, det är viktigt att komma ihåg. Den har pågått länge i det tysta. Först nu har den – yrvaket – upptäckts av riksmedia.

Relaterade artiklar

Kommentarer

Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.

Lands Nyhetsbrev

Gör som 49 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen