En solig sommardag för länge sedan stod jag och en kompis och väntade på lift långt ut vid en norrländsk virkesåker. Det var så där tyst som det kan vara i en norrländsk skog några veckor efter midsommar, fåglarna hade fullt upp med att smyga i sina barn larver och tallkottefrön. Man hörde lite sus i granarna bara.

Vi bara stod där vid dikeskanten. En långtradare hördes på några kilometers avstånd, ljudet växte och plötsligt dök den upp och gasade på ännu mer längs rakan vi stod på.

Plötsligt for ett av bakhjulen av. Det studsade längs vägen, rullade mot oss och la sig i diket.Som en gammal trött skadskjuten älg. Långtradaren bromsade inte in, han bara fortsatte. Med ett dån passerade han oss, vi borde ha tittat på hur chauffören såg ut, men vi var för chockade. Med ett dån försvann han söderut med sin timmerlast.

Jag har sett så många timmerlass på väg ut mot kusten och E4:an söderut.

Svårt att se sammanhang

Tänker på det den här grå marsdagen i Stockholms innerstad där terränggående SUV-bilar förtvivlat letar efter parkeringsplatser. Jag ser mammor med hopfällbara barnvagnar med små hjul kämpa sig fram bland snöhögar på trottoarer.

Och jag tänker att det blir så otroligt svårt att se några sammanhang här, där vi går. Vi stackars människor tragglar oss igenom ännu ett ”oväntat” snöfall som får SJ och SL att ställa in turer.

Det är som om all denna ansamling av höga hus och trängsel förkortar synfältet. Vi blir upptagna av att hinna fram till nästa tunnelbaneavgång, till nästa parkeringsplats, till nästa instagramuppdatering.

Vi tappar alla sammanhang och glömmer till slut bort varför vi gick på den här festen. Livet alltså, livet är en fest och nu har vi blivit så fulla så vi inte minns vad det är vi firar.

Här inne i stan är det väldigt svårt att se sambandet mellan sin egen take away-kaffekopp i papp och timmerbilarna som ständigt far söderut. Några halvspringer med sin kaffekopp, andra sitter och skramlar med några förnedrande få kronor i den.

Utan Norrland skulle kaffet och kronorna rinna ut i den skitiga snön.

Tillvaron sönderklippt i fragment

Jag tänker ibland att hela den här förtroendekrisen för vetenskapliga sanningar, ni vet, många som inte tror på klimatförändringar, kristna fundamentalister i USA som slutat tro på evolutionen, och så vidare, har att göra med att vi får tillvaron så enormt sönderklippt i små fragment. Det är en otrolig massa intryck och ingen horisont som kan få en att sätta ihop intrycken till en begriplig väv.

Då kanske man blir väldigt påverkbar av braskande rubriker och kraftfulla, Trumpna utspel och kastas hit och dit med sin take away-kaffe?

Och bor man i en stad kanske man inte ser att staden är otroligt beroende av landet där utanför.

Lever i ett Innanförskap

Man skulle rentav kunna säga att man då lever i ett Innanförskap.

Det finns ju folk härinne som försöker leva vettigt och sunt, som går samman med sina grannar i trappuppgången och i alla fall planterar lite tomater ute i rabatten. Det finns folk som tar tricken när de ska någonstans, för bor man i en stad behöver man ingen bil. Det finns folk som faktiskt stannar till på gatan när någon annan faller omkull.

Det är inte deras fel att de hamnat i Innanförskap.

Vi måste bereda oss på att försörja dem med livets nödtorft nu när klimatet får jordbruket i Sydeuropa att långsamt degenera.

Jag känner mig som en galen profet när jag säger detta, men framtiden finns i norr. Men då måste det finnas kvar en infrastruktur i Norrland. Det måste finnas kvar skolor, affärer, järnvägsstationer.

Det måste finnas möjligheter för unga människor att göra barn och föda dem under trygga omständigheter.

Det är livsviktigt för Södermalm att det fortfarande finns ett BB i Sollefteå.