Jag sitter i mitt hus – i mitt eget lilla epicentrum – och skriver en krönika. Det är från denna plats jag utgår, denna plats som jag räknar avstånd från. Eller tänker ”det är långt bort” – apropå vilket Alf Henriksson diktat:

”Det är en glob, jag trampar med min fot, vad är centralt, på ytan av ett klot? Jag väljer Pjätteryd till världens mitt. Det står mig fritt.”

Och för mig är det Hammarstrand som är världens mitt.

När den statliga ”Långtidsutredningen” (SOU 2015:104) publicerades kom jag för första gången i kontakt med ett för mig helt nytt sätt att definiera och kategorisera kommuner. Jag minns hur upprörd jag var redan då och jag tog därför upp det i mitt anförande på Landsbygdsriksdagen samma år.Läs också: Du hittar alla Terese Bengards krönikor här

Det är myndigheten Tillväxtanalys som delar in Sverige i sex kommuntyper:

1. storstadskommuner

2. täta kommuner nära en större stad

3. täta kommuner avlägset belägna

4. landsbygdskommuner nära en större stad

5. landsbygdskommuner avlägset belägna

6. landsbygdskommuner mycket avlägset belägna

Och tja, det är då det här med ”centrum” och ”periferi” blir uppenbart – och ett problem. Listan kan ses som en slags topplista där ”storstad” toppar och där bottenkommunerna blir de där som är mycket ”avlägset belägna”. Men frågan infinner sig: Från vem och vad är de avlägset belägna?

Man kan tycka att det här bara är kategorisering och ord, inte något att bli upprörd över. Men ord har betydelse. Att bli förminskad eller osynliggjord kan få stora konsekvenser. Vilken potential man besitter eller i detta fall vilka platser som man ska satsa på, och vilka som är perifera…

Jag ska ge er ett färskt exempel: Dagens Industri rapporterade (februari 2020) att 80 procent av allt så kallat riskkapital går till Stockholm. Göteborg och Malmö får 8 procent och resten av landet får dela på 12 procent. En av orsakerna till snedfördelningen sägs vara: ”Stockholmsföretag är bättre på att berätta att de är bra.” Så ord, självkänsla, och hur andra ser på en person eller plats kan alltså ha stora ekonomiska konsekvenser.

Det är väl därför jag bli så förnärmad av att andra ska definiera att jag bor ”avlägset”, när jag kan tycka att det är de som är avlägsna. För MIG är storstaden mycket avlägset belägen och Hammarstrand väldigt nära beläget.

Vi gör ett experiment.

Tänk dig Tillväxtanalys lista fast med formuleringar som ”Storstadskommuner – mycket avlägset belägna” – det skulle ingen komma på att skriva? För utgångspunkten är alltid: Stora städer, städer, mindre städer och sedan resten…

Och nu sprider sig de här definitionerna genom att Kulturanalys, kommunutredningen och andra statliga utredningar väljer att använda sig av dem. Språkbruket fortplantar sig till media när de ska rapportera om förslagen. Exempelvis: ”Avskrivning av studielån föreslås i kommuner som är avlägset belägna”.

Jag hoppas verkligen att de smarta människor som författar dessa utredningar kan hitta en ny definition. En som inte osar urban norm, som är mer neutral och som inte lägger en så tydlig värdering i vad som är avlägset eller inte. För ”avlägset” HAR en negativ laddning.

De negativa konnotationerna leder vidare till ”en plats där något saknas”.

Man tänker, i värsta fall, banjomusik och Sista färden. Det är dags för nya sätt att beskriva dessa platser eftersom det inte alls avspeglar verkligheten.

/Med vänliga hälsningar från en mycket central plats.