Träning och runner's high

Jag tränar. Det har inte alltid varit så, men i takt med att år läggs till år blir jag allt mer angelägen.

För det är roligt att leva, och med en kropp som någotsånär hänger med i svängarna blir det ännu roligare.

Om en mig närstående äventyrare till exempel frågar om vi ska åka skidor en vecka i Muddus nationalpark och dessutom dra alla grejor och all mat på en stor pulka, så ska kroppen tjoa:

”Ja, hurra!”

Inte bara huvudet.

Likadant om äventyraren vill paddla till den yttersta ön i havsbandet och tälta på klipporna.

Då kanske kroppen visserligen gnäller om lite värk i axlarna och undrar ifall de där klipporna inte är väldans hårda.

Men den gör ändå glatt tummen upp. Den vet att den pallar. Jag har tränat den.

Läs också: Anders Hansen om vikten av att röra på sig

Det har som sagt inte alltid varit så. När jag i tonåren ersatte hockeyklubban med cigarretten hade kroppen ingen talan. Det var bara att hänga på, och det gjorde den bra i många år.

Men efter en semester ganska långt efter de sorglösa (nåja) ungdomsåren hörde kroppen plötsligt av sig.

Efter en lång och brant och dammig grekisk backe, som skiljde det hyrda rummet från en vacker stenstrand, meddelades skoningslöst ”det här gör vi inte om.”

Kroppen gick ut i strejk.

Nästa morgon inleddes ändå förhandlingar. Huvudet föreslog en rast på vägen upp från stranden. ”Två raster, och med extra vatten och lite godis”, kontrade kroppen. Överenskommelse slöts och striden blåstes av.

En veckas traskande i den jädrans backen gav ett litet startkapital till kondition, och framför allt en insikt om att träning inte måste vara sånt som bara andra människor ägnar sig åt.

Hemma i Sverige började jag jogga och med en del uppehåll har jag gjort så sedan dess. På vägen har dessutom nikotinet avvecklats.

Läs också: Därför ska du träna dig andfådd

Uppehållen har orsakats av skador, vilket jag förstått att många joggare lider av till och från.

Löparknä. Sjukgymnast. Styrketräning.

Mera ont i knäna. Magnettomografi. Artros. Mera styrketräning.

Men det har bara varit att slita på. Kroppen och huvudet har dragit åt samma håll.

En stor belöning har jag fått, alltså att ännu inte behöva backa inför utomhusäventyr. Denna effekt i form av bättre hälsa och saftigare livsglädje är värt allt.

Nästan.

Jag erkänner att jag trånar efter ännu en belöning.

Många påstår att det är skönt att träna. Jag har aldrig upplevt detta. För mig är själva träningen ett tvång.

Förutom att jogga, så simmar jag och gör sjukgymnastik på gym. Inför varje pass måste jag övervinna ett motstånd, och därefter är varje minut av träningen en plåga.

Värst är joggningen, eller löpningen som plugghästarna säger. Efter tjugo steg flåsar jag närmast i panik och detta fortsätter tills jag är klar en halvtimme eller en timme senare.

Men det måste tydligen inte vara så. Det lär finnas ett löparnas paradis, och det kallas ”runner’s high”.

De frälsta har beskrivit det som en lyckokänsla så stark att de nästan börjat gråta och att de tyckt sig springa ovanför marken som om de flög.

Läs också: Svensk forskning visar: Aldrig för sent att börja träna

Det där med att gråta fattar jag, men inte vad det har med lycka att göra.

Motstått frestelsen att gå i stället för att jogga? Check. Lungorna kvar inuti kroppen? Check. Inte tappat mössan? Check. Där ungefär befinner jag mig i min löparkarriär.

Runner’s high är sagan om himmelriket, om en iskall i Alexandria, om den vackraste flickan på skoldansen.

Imorgon blir det ett par kilometer till.