Än en gång cementerades bilden av landsbygden som en efterbliven plats där korkade arga kränkta män som inte bryr sig om miljön bor – medan kvinnorna flyttat därifrån. Det var bara ett problem. En tredjedel av bensinupproret var kvinnor.

Detta är nidbilder som det är helt acceptabelt att hålla fast vid; alltså att landsbygden befolkas av korkade män(niskor) som bara ser till sitt eget bästa. När sanningen är att staden – i själva verket – i stor utsträckning är beroende av dem.

När Bensinupproret 2.0 fick fart skrev en krönikör i en av de stora kvällstidningarna om hur ”dumt det är”. Hon skrev att hon ”skrattade åt männen i gula Jula-västar”. Att de inte fattat grejen med Greta. En högt uppsatt politiker sa till de som klagade: ”Ni får köpa elbil”. Stora etablerade nyhetskanaler och tidningar kontrade med att skriva alla i upproret på näsan hur fel de hade; de försökte motbevisa att bensinen ”inte alls var dyrare nu än förr”. Ingen djupare analys där. Inga argument om längre körsträckor till livsviktig service – om nedlagda BB:n och skolor. Eller om högre slitage på bilar på grund av sämre vägar.

Och än en gång såg jag det tydliga förakt som visas mot landsbygdsbor i allmänhet och de män som bor där i synnerhet. De som inte fattat. De som är lite bakom. De som klär sig fel. Eller har fel åsikter. Eller inte är tillräckligt jämställda. Eller är rasister. Eller klimatförnekare. Ofta allt på en och samma gång.

Samtidigt som dessa män kategoriseras som ”privilegierade” eftersom de är vita män i ett välfärdsland. De upprätthåller de patriarkala strukturerna. De har alla fördelar som finns att få och därför borde de tåla kritiken och inte känna sig kränkta. Jag vet – en del kommer säga att jag inte är en riktig feminist om jag försvarar dessa män. Men jag tänker tvärtom. Om vi vill ha en jämställd värld med ömsesidig respekt måste vi kunna se när ALLA grupper blir trampade på eller särbehandlade. Jag tycker det är förkastligt att trycka ner och öppet förakta vissa grupper i samhället baserat på kön, hudfärg eller var de valt att bo. Är det inte precis det där inskränkta tankesättet vi försökt förändra under så många år – när det riktats mot kvinnor?

Måste vi inte vara konsekventa i vår jämlikhet? Är vi inte det blir vi ju till det vi själva så innerligt föraktar.

Många av dessa män, som krönikörer skrattar åt och förstå-sig-på:are försöker motbevisa, är de som gör så att det finns svensk ekologisk (och någorlunda) närodlad mat i butikerna runt Sergels Torg och Fridhemsplan i huvudstaden.

Många av dessa män ser till att vi har möjlighet att slå på datorn med förnyelsebar el. Många av dessa män ser till att förvalta skogen som binder koldioxid och som kan användas till klimatsmarta produkter. De jobbar inom pappersindustrin som gör att det finns papper att trycka kvällstidningar på. Många av dessa män åker ut och släcker när det brinner i skogen.

Kort sagt: Utan dessa män på landsbygden kommer vi aldrig nå klimatmålen. Givetvis inte utan kvinnorna heller (för de finns där även fast alla inte ser dem). Poängen är: Vi behöver varandra – allihop. Läs också: Fler krönikor av Terese Bengard hittar du härLäs också: Allt om bensinupproret kan du läsa här