Vad skulle honungsbin säga om de kunde prata?

Det brusar kring granen ner mot vägen. Ett grått moln lyfter, samlas i en böljande klunga över fårhagen och hänger tvekande kvar i luften.

Sedan vänder alla åt samma håll och kommer susande. Över hagen och gårdsplanen, över päronträdet och sedan rakt ner.

Bisvärmen har bestämt sig. Min tomma bikupa ska bli deras nya hem.

Bina rinner in i en springa under kuptaket. Den ljusbruna drottningen hämtar andan medan arbetarna bygger nytt vax med vackra sexkantiga celler.

Jag har lyft på kuptaket och tittar ner. Hur i hela världen gick det till när hennes spejare valde att de skulle bo just hos mig?

Jag menar, tar de referenser först? Som när man anställer en ny kock eller hyr sommarstuga? De bin som redan ”njutit” av min hulda vård, vad skulle de säga om de fick recensera?

Svärmens spejare skulle ta en sväng förbi kupan intill och slänga i väg frågan.

– Ser ledigt ut i grannkupan. Hyfsat ny också. Är det ett bra objekt?

Ett bofast bi slänger med antennerna åt människohuset till och säger:

– Hondenna har byggt själv för dryga året sen. Styggt men stadigt.

(Ja, mina bin pratar samma dialekt som jag, en nordlig sådan, och när de säger styggt så menar de fult. Alltså ett rejält men fult bygge.)

Spejaren har ju ögon i huvudet själv så kupan behöver inte avhandlas mer. Hon är mer nyfiken på hur jag sköter mig, jag som är bivärd.

– Ja du, det tar sig. Hon har ju hållit på några år och gör färre dumheter men en del har tagit lite väl lång tid.

Läs också: Biodling för nybörjare – gå Lands onlinekurs

Den bofasta berättar om talgoxarna. Varje vinter har de kommit och pickat på flustret, när alla borde få sova. De bin som luras ut av knackandet går döden till mötes. Talgoxen river av änden som sticks och äter den andra. Utanför prickas den vita snön av ratade bibakar.

– Förskräckligt! Och som tanten höll på. Satte granris framför flustret, små nätburar och plankor. Småkladd och vingel. Nu har maken hennes gjort ett hus åt kuporna med fågelnät omkring. Han är det i alla fall ordning på.

– Fast det är inget ont i henne, det måste man säga, fyller den bofasta i.

De lutar sina luddiga pannor mot varandra och skvallrar lågmält om den där människan. Hon verkar inte ha så mycket att göra, så ofta som hon sitter utanför flustret med en kaffekopp och glor.

– Lite pinsamt men hon får hållas. Vi har lärt barnen att styra förbi så att de inte fastnar i håret.

Jag rodnar skamset men känner mig lite bättre när jag får beröm.

– Hon är lugn ändå, till och med om nån råkar sticka till. Lyfter ramarna utan skrammel och vevar inte med armarna om man kommer nära.

– Är hon en pratare? Spejaren smilar menande och får genast svar.

– Om! Det är ingen där och vi svarar ju inte, ändå pratar hon på. Kallar oss för ”mina flickor” och blir extremt fjantig när hon får se drottningen. Vi har ett vad på gång om hur längre det dröjer innan hon hovniger vid kupan. Den som gissat närmast får en pollenklump.

Okej. Jag får picka i mig att jag ses som töntig men jag är inte elak i alla fall.

– Och bäst av allt, hon är inte så klåfingrig längre. Förut var hon och slet i locket för jämnan, vi som bara vill ha hjälp med kvalster, mat och annat livsnödvändigt.

De kanske gillar mig ändå för jag kan ana en liten ömhet när den bofasta arbetardamen recenserar mitt senaste kupbesök.

Hon berättar att jag lyft taket utan att egentligen ha något ärende, tittat ner och ångrat mig.

– Och vet du vad hon säger till sig själv? Det är för gulligt!

Spejaren skakar på huvudet.

– Stäng kupa! Dem fryyyyys!