Välsignade är de som får sova

Ansvar är inte min grej. Allt satte igång när jag började ta så kallat ansvar, när jag fick för mig att försöka bli vuxen.

Fram till dess hade jag i andras ögon bara slarvat mig fram. Hoppat av gymnasiet och varvat tillfälliga jobb med resor hit och dit i världen. Livet hade varit enkelt och planeringshorisonten behändigt nära.

Men en dag var jag visst klar med slarvlivet, skrev in mig på vuxengymnasiet och började titta längre framåt. Fråga mig inte varför.

Dittills hade jag aldrig funderat över sömn. Jag sov när det var läge för att sova. På en buss, ett golv, en strand eller i en säng. Allt funkade.

Läs också: Så mycket sömn behöver du

Men plötsligt fanns massor att oroa sig över. Ta studielån. Plugga till prov. Söka till högskola. Få jobb. Skaffa ordentlig bostad. Betala tillbaka studielån.

Inte går det att sova ostört med sådana ok på axlarna. Livet tyngdes av ansvar och planeringshorisonten försvann i ett ogripbart fjärran.

Sedan vuxengymnasiet en bit in på 1980-talet har jag utvecklats till expert på sömnlöshet.

Jag vet hur det är att lägga sig jättetrött och obegripligt nog inte somna förrän sisådär vid femtiden på morgonen.

Jag vet hur det är att vakna efter två timmar och ligga vaken tills en kvart innan klockan ringer.

Jag vet till och med hur det är att inte få en blund på en hel natt. Det är nästan intressant, och samtidigt en förbannelse förstås.

Nästan aldrig kan jag koppla ihop sömnlösheten med konkreta orosmoment. Studielånen är betalda. Utbildning och jobb är fixat, liksom ordentlig bostad. Jag lever ett skamlöst bra liv när det gäller familj, ekonomi och övrig hälsa.

Så varför får jag inte sova? Är det för själva oron över att inte få sova? Snacka om ond cirkel!

Ibland är det som att jag blir väckt. Vill Gud säga att han faktiskt finns och kanske byta ett ord eller två?

Men jag får bara ligga där övergiven i tystnaden med vidöppna ögon. Inga uppenbarelser. Inga insikter. Kanske somnade Gud efter att ha väckt mig?

Sömnen är inte konstant dålig. Även jag blir ibland smekt av lyckan i att vakna och känna mig utsövd. Men i stort är sömnbristen ett problem, det har jag förstått.

Läs också: Krönika – ensamheten vår värsta fiende

Vi som sover dåligt får ofta beskäftiga och för all del välmenade råd, men tyvärr bortkastade på mig. Allt är testat och befunnet verkningslöst.

Jag har lyssnat på avslappningsövningar med mjuka röster och porlande vatten, har mörkt och svalt i sovrummet, har druckit varm mjölk före läggdags och läst många tråkiga böcker.

Och sömntabletter? Efter en veckas användning biter de tyvärr inte på mig, inte ens dubbel dos.

Jag har även gått en kurs i avslappningsyoga. I slutet av passen dämpades alltid belysningen och alla somnade på sina mattor, utom jag.

Detta är det bittraste i sömnlösheten, alltså att ligga vaken och höra andra snusa och snarka. De bara somnar och så sover de. Om de bara visste hur välsignade de är.

Ännu något måste göras och när detta skrivs går jag faktiskt på internetbaserad sömnskola. Vårdcentralen fixade.

Det känns lovande, men kämpigt. Bland annat har jag fått ett ”sömnfönster” på sex timmar per dygn, från midnatt och framåt. Bara då får jag ligga i sängen. Och jag får inte sova någon annanstans. Ingen tupplur i soffan. Inte nicka till på bussen.

Jag har tagit ansvar för sömnlösheten. Det är sista chansen, sedan återstår bara att sluta vara vuxen. Ansvar är ju inte min grej.

Köp digitala kursen – Mindfulness yoga