Första gången jag hörde talas om en ”väglyseförening” var när jag flyttade till Ragunda och fick förmånen att bli projektledare inom ett EU-projekt i turismutveckling i byn Ammer, 10 km väster om Hammarstrand.

Ammer hade en gång i tiden varit en väglyseförening, de byggde anläggningen som sedan skänktes till kommunen. Föreningen ombildades till en byförening som idag sköter bygdegården, loppis, och badplats och dessutom anordnar aktiviteter och håller fint i byn. Under december tänds ljuset på bron som går över Ammerån. Vi kallar den Golden Bridge.

I många bygder runt om i Sverige bildades väglyseföreningar som med samlad kraft tände lyset i byn. De flesta av dessa togs sedan över av kommunen som sedan dess betalat elräkningar och underhållit väglyset. I städerna var det Vägverket (numera Trafikverket) som satte upp belysningen eller så var det kommunen som såg till att staden var upplyst under mörka tider på dygnet. Jag ser många likheter med den nuvarande fiberutbyggnaden, där fiberföreningar bygger bredband i byn och kommunen i staden.

Ju längre tiden går desto mer underhåll krävs och till slut måste man byta ut belysningspunkterna till mer energisnåla lampor. Detta är det som sker just nu i Sverige. En sakta mörkläggning av landsbygden. Trafikverket plockar ner väglysen när de renoverar vägen och sätter inte upp dem igen. Om kommunen vill att Trafikverket ska ta över ljuspunkterna måste de först renovera dem, sen skänka dem till Trafikverket som då tar över driften. Vilket exempelvis i Strömsund i Jämtland skulle kosta över 80 miljoner. Pengar kommunen inte har. Så då kommer det bli mörkt.

Enligt Trafikverket ska deras belysningsanläggningar ”finnas där de ger mest nytta”. Trafikverkets grundprincip för belysning vid väg är att det ska finnas god belysning där det behövs för att öka trafiksäkerheten. Andra kriterier för när belysning kan ordnas är trygghet, tillgänglighet och gestaltning. Bedömningen måste rimligtvis då vara att det inte är så viktigt med belysning på landsbygden. Däremot ska städerna lysa som ett bättre amerikanskt juldekorerat hus.

I Ragunda eller grannkommunen Sollefteå blir det extra paradoxalt eftersom det är kommuner som producerar mest vattenburen el i hela Sverige. Men lysa på vägarna ska det inte göra. Lysa i de stora städerna måste det göra! (Kanske med el som kommer från Ragunda och Sollefteå?)

Som grädde på moset har man nu också i flera kommuner ändrat villkoren för de entreprenörer som ska ploga vägarna vilket innebär att de inte längre hinner ploga mindre vägar längs huvudlederna. Konsekvensen blir att många äldre i norra Sverige riskerar att bli insnöade och räddningsfordon får svårt att ta sig fram.

Man kan tycka att några släckta väglysen eller igensnöade vägar inte är hela världen. Men det blir ytterligare en skillnad mellan stad och land – där allt ljus ska lysa i städerna och inget i glesbygden. Ytterligare en orättvisa läggs ovanpå så många andra orättvisor. Och det upprör, det kan jag lova. Jag får mejl och meddelanden.

Varför händer detta?

Vem har bestämt detta?

Jag känner denna hopplöshet. …

När ska det sluta? När ska det vända?

När ska ljuset återigen lysa i hela Sverige?

Jag försöker ta alla de chanser jag har att påpeka dessa orättvisor för beslutsfattare och myndigheter. Så att de ska förstå. Förstå att de också kan göra skillnad. Att tända nytt hopp och ljus över hela Sverige.