Jag gillar uppesittarkvällen när vi avsmakar min petigt finskurna sillsallad och kollar att hustrun kryddat julsnapsen till angenäm styrka och smak.

Jag gillar att äta julmiddag med släktingar. Sjunga lite. Berömma skinkan. Reta barnen för att de var rädda för tomten som små.

Någon enstaka adventsfika går också an. Inte fem.

Så visst gillar jag julen. När det är jul alltså. Inte två månader i förväg.

Den har länge stuckit fram sitt röda tryne överallt. Julmusik, julfilmer, julannonser, julbord, julpriser, jultips, julmarknader, julresor och jultomtar. Många jultomtar.

Läs också: 5 magiska svenska julmarknader – från norr till söder

När jag var barn mjukstartade allt med fyra ljus i en adventsstake och 24 oöppnade pappersluckor. Själva julen var en hägring vid tidens horisont och först vid lucia ökade farten. Det var rätt lagom.

Andra högtider håller sig hyfsat i skinnet. Tänk om ”små grodorna” började spelas överallt en månad innan midsommarstången restes.

Men det är klart. Andra högtider har inte samma kommersiella potential. Julen går att göra ordentligt med pengar på. Ju tidigare start desto mer pengar.

Och desto mer utdraget slit för oss julkonsumenter. Nuförtiden verkar många så slut av klappvånda, pyntstress, släktpusslande och matlagning när julafton kommer att de skulle må bäst av en veckas semester i stillhet.

Personligen ser jag ytterligare två skäl till att banta denna högtid till anständigare nivå.

Vissa lever ofrivilligt ensamma. Helt ensamma. Bombardemanget av signaler om släkt- och familjelycka behöver inte vara så här utdraget.

Vissa har inte råd att ge sina barn den jul som handeln försöker hetsa fram. Beviset för kärlek till sina närmaste behöver inte bestå av en ändlös rad av dyra gåvor.

I den bästa av världar är förstås ingen ofrivilligt ensam och ingen förälder känner sig otillräcklig. Men där är vi inte.

Läs också: Så slipper du julstressen

Hur mycket kan man skala ner julen och ändå uppleva pirrig julkänsla och varm gemenskap?

En med svenska mått mätt klart avspänd jul firade jag på Indiska oceanen för drygt 25 år sedan. Det indiska last- och passagerarfartyget M/V Nancowry stävade tappert från Madras mot ögrupperna Nicobarerna och Andamanerna, ungefär tre dygn österut på ett tomt hav.

Min fru och jag och ett halvdussin andra västerlänningar, som vi aldrig träffat förut, hade tilldelats en stor hytt med våningskojer.

Där var en man från Colombia, en kvinna från USA, en nyzeeländare, en engelsman samt två unga män från före detta Jugoslavien. Dessa två reste inte tillsammans, utan hade slumpartat hamnat samtidigt på denna gungande båt.

Övriga passagerare samt besättningen var såvitt jag kunde bedöma hinduer och muslimer. Något julfirande ombord var inte på tapeten.

Efter att ha ätit en enkel och kryddstark måltid i den kaotiska matsalen hamnade vi västerlänningar åter i vår stora och kala hytt, och konstaterade lite försynt att det faktiskt var julaftonskväll.

Någon hade en liten flaska whisky. Någon hade märkligt indiskt godis. Någon hade ett stearinljus. Vi hade en rulle kex.

Så vi bullade upp på det nakna och fastskruvade lilla bordet, fnissade, skålade och önskade varann god jul.

Hur firar man jul i Colombia? Nya Zeeland? Sverige? Alla berättade. Och killarna från Balkan insåg att om de varit inkallade hade de med vapen i hand stått på varsin sida i ett krig. Men nu slapp de.

Det var en stor julafton. Men liten i formatet.

Läs också: Ge bort välgörenhet i julklapp – bästa gåvoshopparna!