”Det är människans tro på sin bygd som avgör om bygden ska överleva” står det på väggen i den nedlagda skolan jag för dagen besöker. Uppdraget är att moderera en av alla dessa landsbygdsdagar som år efter år arrangeras ute i vårt land i syfte att visa på landsbygdens fördelar och diskutera dess möjligheter och utmaningar.

Problemet är att endast redan kallade kommer till dessa landsbygdsdagar. De som redan vet läget och vill bidra till landsbygdsutveckling. Möjligen får man med någon, eller några politiker, som åker dit med känslan av att vara gisslan i ett drama som pågått i årtionden och vars lösning verkar fjärran. Ett drama vars relation möjligen skulle lösas med timmar av oberoende och professionell rådgivning där båda parter verkligen vill komma till en lösning.

Som jag ser det har vi kommit till vägs ände. Vi kan inte längre vänta på att dagens politik ska fixa det. Det vill säga fixa en relation som bygger på samsyn och respekt för olikheterna mellan stad och land. På inget sätt vill jag underminera förtroendet för landets politiker, men jag är realistisk och klarsynt och ser stora behov av förändringar i svensk politik, bortom ideologier och partier.

Sedan en tid har jag Sara Lidman med mig i mitt opinionsbildande och det finns mycket att hämta i den sunda ilska hon uttryckte över kolonialiseringen av Norrland och avfolkningen av landsbygden. När man ser tillbaka på hennes engagemang förstår man att vi som bor utanför staden formats till att vara till lags. Den stora förflyttningen till staden i och med att Sverige industrialiserades krävde arbetskraft och formade en identitet om att ingå i den maximalt rörliga arbetskraften.

– Folk fick bo på ett ställe så länge det fanns behov av arbetskraft. Det var inte enbart ett fösande, en del åkte självmant, men hade tänkt komma tillbaka. Men då var byn inte kvar, säger Sara Lidman i en intervju.

Industrialiseringen medförde att människor inte kunde rota sig. Det gällde att vara rörlig vilket bröt känslan för hembygden och gjorde människor fogliga och mindre fosterländska. Sara Lidman menade att staten tuktade bort känslan för platsen man var född i och eftersom det var ömtåligt och känsligt proklamerade man inte, utan blev fogliga och mindre brydda.

Hemskt så klart och som jag ser det en av grunderna till den svårlösliga relationen mellan staten och oss medborgare.

En hållbar relation kan aldrig bygga på att en part ska ta för sig på den andres bekostnad och man kan undra varför man inte lyssnat på Sara Lidman och andra landsbygdskämpar? Hur som helst krävs ett nytt sätt att driva politik för att bygga sunda relationer och bibehålla vår demokrati. Läs också: Lilla jäntunge – det här borde du ha vetat när du var liten