Vi på landsbygden har inte mer behov än de som bor i stan
Lands krönikör och landsbygdsbo Malin Ackermann reflekterar över den ihållande känslan av otrygghet. Av att man konstant måste vara på sin vakt – och vara beredd på att argumentera för att ha kvar samhälleliga resurser.
Jag var vad man kan kalla en samhällsengagerad medborgare tills jag en dag för ungefär 3 år sen drog igång en kamp mot statlig centralisering när Skatteverket skulle flytta 30 jobb från min hemstad Lycksele. Nu är jag fortfarande en engagerad medborgare men också en entreprenör som ger allt till frågan om vårt kluvna Sverige.
En fråga som blir alltmer aktuell och där jag tror jag kan göra nytta genom att fortsätta vara folkets röst kring vår demokrati. Vi är fler och fler som på olika sätt bidrar till att lyfta frågan om vad som händer med vårt kluvna Sverige och jag ser faktiskt ljusare på framtiden nu.
På grund av att de senaste decenniernas regeringar inte tagit tillräckligt ansvar, och att marknadskrafterna fått råda, börjar det numera vara både trångt och dyrt att bo i det så kallade tillväxtregionerna. Man kan säga att den starka urbaniseringstrenden håller på att förgöra sig själv.
Efter att ha lyssnat på Mats Jonssons presentation av boken Nya Norrland fick jag ny energi till mitt engagemang. Han berörde bland annat när han började reflektera kring sig själv som medborgare. Det var nämligen först när han blev förälder och beroende av samhällets resurser och välfärd. Innan dess rullade det bara på, utan att han behövde reflektera över hur skatten användes eller huruvida han skulle behöva någon insats av samhället. Läs också: Behöver vi på landsbygden ingen personlig bankman?
Vi är alla beroende av samhället på olika sätt och i olika skeenden i livet och det är kanske först när man har anledning att reflektera över sina möjligheter som man tänker på sina rättigheter som medborgare. När servicen och tryggheten finns nära och känns självklar reflekterar man inte på samma sätt och här finns anledning att reflektera över hur människor som bor på landsbygden uppfattas.
Vi som bor på landsbygden och landets glesare regioner framställs ofta som offer och som ständigt kräver bidrag när vi egentligen är aktiva medborgare. Att ta tag i problem är en nedärvd förmåga. Vi är präglade till att agera och ställa upp för varandra för att vi varit tvungna. Så vitt man bor i en by måste man bry sig, sa Sara Lidman och redan på Saras tid mullrade missnöjet i Norrlands inland. Läs också: Ansvaret läggs på oss som valt att bo avlägset
För mig som bott i Lycksele hela mitt liv, bortsett från studietiden, är känslan av otrygghet konstant. Jag menar inte att vi går omkring och är nervösa. Men eftersom vi har varit med om många neddragningar, flytt av resurser och försämrad trygghet så vi är ständigt på vår vakt, beredda att försvara våra rättigheter.
Det rullar inte bara på. Vi betalar lika mycket – eller mer – skatt, men måste ständigt vara beredda på att argumentera för att ha kvar samhälleliga resurser. Vi matas inte. Vi lär oss tidigt att äta själva och se till att få det vi behöver.
Det är dags att klargöra att vi inte har mer behov än de som bor i staden. Vi har däremot samma behov och samma rätt till trygghet och välfärd. Inget konstigt med det. Konstigt är dock att under tiden som fler utredningar om hur statens resurser ska fördelas fortsätter att initieras, så går flera av Sveriges kommuner mot konkurs. Det behövs inte fler utredningar. Det behövs snarare mer opinionsbildning där vreden kan kanaliseras som en positiv drivkraft för ett sammanhållet Sverige.
I Sara Lidmans och andra landsbygdskämpars anda.
Kommentarer
Genom att kommentera på Land så godkänner du våra regler.