Gå till innehåll
laddar...
svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
kultur 22 januari 2016

Alexander kände sig utstött i byn – men så hände något underbart

Alexander Mahmoud tröttnade på utsattheten hemma i byn. Han flyttade till storstan och tyckte inte att han passade in där heller. Men så blev han kär! Och skrev en bok om alltihop.

Bild 1/2 FOTO: Carlos Zaya
Bild 2/2

Vi ses på ett kafé i Husby, en förort norr om Stockholm. Bland de snygga små bakverken bakom glasdisken spanar jag utan framgång efter en kanelbulle.

– Ta en sån där baklava, säger Alexander Mahmoud och pekar på en liten glansig sak med grönt strössel på.

Det visar sig vara en söt och saftig och lättslukad godbit, garnerad med hackad pistagenöt. Tillsammans med en kopp kaffe och en kopp te går kalaset på 37 kronor. I Stockholms city hade den slanten knappt räckt till kaffet.

Alexander Mahmoud är 25 år och arbetar som fotograf för bland annat Dagens Nyheter. Han har bott i Stockholm i fyra år, men växte upp i det lilla samhället Grimslöv i södra Småland. Idag bor han i Stockholmsförorten Husby.

Sverigedemokraterna starka

Han återvände till Grimslöv förra sommaren för att i text och bild göra ett reportage för tidskriften Re:public. Hans bror och mamma bor kvar, och Alexander berättar i reportaget om hur det är att leva i en trakt där sverigedemokraterna är starka.

Reportaget väckte mer uppmärksamhet än han räknat med. Bland annat tycker sig besvikna barndomskamrater ha blivit utpekade som invandrarfientliga. Alexander var också rädd att hans bror skulle känna sig uthängd som ”svag”. Men brodern tycks tvärtom uppleva viss upprättelse, efter en uppväxt som på ett märkligt vis innehållit både vänskap och trakasserier. Alexander rör om i sitt te och beskriver en förändring, som låter närmast makaber.

– Min bror säger att han nu kallas David, och inte ”neger”. Och jag har kommit närmare åtminstone någon av mina gamla vänner.

Tackar nej till TV-soffor

Reportaget byggdes sedan ut till boken Mellan rummen (Atlas 2015), och det är i första hand för denna bok som Land vill träffa honom. Hade det bara handlat om Grimslöv hade Alexander varit tveksam till en intervju. En av morgonsofforna i TV har redan fått nej.

Visserligen utgörs de första 30 sidorna i boken av reportaget, och det är nog så intressant. Där träffar Alexander gamla kompisar, fikar, festar, spelar TV-spel och pratar om gamla tider då han och brodern både stod utanför och ingick i byns gemenskap.

– Grimslöv är mitt ursprung och jag umgås fortfarande med många där, säger Alexander.

Snusar och pratar småländska

Han är född i Sverige, son till en egyptisk far och slovensk mor. Han snusar, pratar småländska och har köttbullar och potatismos som favoriträtt. Han och hans bror var som vilka småländska skolpojkar som helst och samtidigt var de ”invandrare” och ”negrer”. Vänskapen med andra barn var villkorad.

– Jag fattade att jag måste acceptera att bli kallad för saker för att behålla mina vänner.

Började säga ifrån

Alexander säger att när han var liten tyckte han egentligen inte att det var något negativt. Han såg ju själv att han var litet mörkare i hyn än klasskamraterna.

– Det var ett helt vanligt liv i en helt vanlig by. Man fattade inte att livet skulle kunna vara annorlunda. Men i högstadiet började jag säga ifrån.

Han skriver i reportaget att han hade tänkt ”förgylla och halvromantisera Grimslöv”, men inte riktigt kunde eftersom inget verkade ha förändrats sedan han flyttade.

– Jag blev fortfarande kallad tråkiga saker av gamla kompisar.

Sedan kom en förfrågan från ett förlag om att skriva en bok. Idén var att den skulle bygga på brevväxling mellan Alexander och hans bror, mellan den som flyttat och den som bodde kvar.

Blev kär så in i helvete

Men då hände något oförutsägbart, något varmt och underbart och något som gör boken till så mycket mer än det inledande reportaget.

– Jag blev kär. Det slog till så in i helvete och det var en så bra känsla! Fast på förlaget sa de ”nej nej, en författare får inte bli kär”, berättar Alexander och skrattar.

Tydligen insåg man ändå på förlaget att en författare får bli kär, och att det till och med är bra. Reportaget har smidigt tillåtits fortsätta i sin dagboksform och blivit en berättelse där Alexander, och läsaren, möter en kvinna vid namn Shirin.

Tycker inte om Stockholm

De träffas i samband med ett reportage Alexander ska göra i Stockholm, och börjar umgås. De åker bil tillsammans, shoppar, äter och pratar och pratar och pratar.

Är hon lika kär i Alexander? Hur ska det gå? Spirande förälskelse är alltid spännande läsning, och mötet med Shirin får också Alexander att se annorlunda på sitt liv i storstaden.

– Jag tyckte egentligen inte om Stockholm. Det kändes så ytligt och jag tyckte inte att jag passade in. Men när jag träffade Shirin så ändrades allt.

”På riktigt svensk”

Utan känslomässigt gnissel går det dock inte. Att bli kär är stort. Ännu större blir det om kärleken är besvarad. Livet vänds uppochned.

– Det är ett stort ansvar att säga ”jag är din och du är min”. I början var min tanke att jag förtjänar inte det här.

Efter tvivel och osäkerhet kommer dock i bästa fall bekräftelse och lycka, och det är lika stort det.

– Det känns fantastiskt att säga ”nej, jag ska vara med min tjej” när någon frågar om man ska göra nåt efter jobbet. Det är till och med fint att bråka ibland. Man kommer varann närmare.

En sak de gruffar om i boken är när Shirin, som föddes i Iran, säger till Alexander att han är ”på riktigt svensk”. Han skriver ”fan vad hårt det tar” och vet inte riktigt varför det är så.

Så sjukt svenskt

– Vi har pratat jättemycket om vad jag är. Jag har fem olika kulturer: slovensk, egyptisk, iransk, svensk och så polsk från min styvpappa. Jag tänker för mycket på det. Ältar det. Jag kan väl lika gärna tänka: Jag är allting!

– Egentligen är jag ju så sjukt svensk, men det krockar med att jag kan få höra att jag är ”blatte” och inte hör hemma här.

En gång i veckan, från midsommar 2014 till midsommar 2015, läste förlaget Alexanders dagbok, som är mycket direkt och öppenhjärtig. För att det skulle fungera att vara så personlig föreställde han sig att han skrev privat till sin förläggare.

Pratade in dagboksanteckningar

Någon särskild vana att skriva har han inte. Han är fotograf. Och han erkänner att han heller inte brukar läsa böcker, vilket är svårt att förstå med tanke på hur välskriven Mellan rummen är.

– Jag tror inte jag läst en bok på tio år. Men jag var bra på att berätta historier redan som liten, och jag såg upp till farsan som var bra på att berätta. Och så har jag lärt mig dramaturgiskt berättande från TV-serien The Wire. Jag har sett den sex gånger.

Han knappar igång sin telefon och förklarar att själva skrivarbetet bestod i att han pratade in dagboksanteckningar för att sedan skriva rent dem. Innan vi skiljs lyssnar vi på avsnittet från den 30 maj 2015, när han och Shirin står ute på en brygga vid Öresund.

Från telefonens minimala högtalare sprider sig plötsligt Skånes salta havsvind ut i kaféet. I suset hörs en kvinnoröst fråga ”vad gör du?”. Och sedan Alexanders röst:

”Jag skriver en bok.”

Läser själv inte böcker

Namn: Alexander Mahmoud.

Bor: Lägenhet i Husby i norra Stockholm.

Ålder: 25 år.

Familj: Sambo.

Fritid: Lär sig persiska. Spelar dataspel.

Favoritförfattare: David Simon, manusförfattare till TV-serien The Wire.

Favoritbok: Har inte läst en bok på tio år (skratt).

Läs mer om

Lands Nyhetsbrev

Gör som 43 000 andra - få tips om nyheter, inspiration, mat & vin direkt till din e-post!

Missa inga nyheter
Gratis

Den information som du lämnar här kommer att behandlas i enlighet med vår personuppgiftspolicy. Vi rekommenderar att du läser den innan du går vidare.


Läs fler artiklar från Land.se

Till toppen