Medelpad är litet men har stora skillnader i språket. Det är spännande och vackert men samtidigt lite sorgligt.

–Det var skambelagt förr att prata som vi gör. I Sundsvall blev man betraktad som en bondlurk, säger Lars Ulin som bor i Liden.
Bondlurkslarmet slog till som värst när de sa ”i” på Lidenvis. Det är ett surrande ”i” som på annat håll låter både fint och dyrt.

Det är samma ”i” som i Närke, Bohuslän och på Lidingö. Just lidingöborna sägs ju ha lagt sig till med västkust-i för att skryta lite. Det var ett sätt att berätta för omvärlden att familjen hade råd att semestra på västkusten.
De dyra i:na i Medelpad hittar man efter Indalsälven, i orter som Liden och Indal. Man kan tycka att det är en ödets ironi.

– Ja, skrockar Lars, alla dessa i:n. Jag minns en journalist som intervjuade en man från Liden som var gift med en Sigrid Melin. Han ville ha karl’n att säga vad hon hette hur många gånger som helst.

De fina i:na hör hemma vid en kortare sträcka av Indalsälven. Högre upp, mot Lidensboda och längre ner mot kusten finns det inte alls.

– Nej, de aktade sig noga för att låta så och Liden-folk som åkte till Sundsvall såg till att putsa bort dem. Det var till och med så att folk bytte bort ”i” för att slippa undan och ibland blev det tokigt, berättar Lars.

Han berättar om en äldre herre som behövde en fil och bad damen från hemtjänsten se om hon såg ”nån fel på hyllan”.
Kanske är det skämsmekaniken som gjort att dialekterna vid kusten går åt precis motsatt håll. I stället för spetsiga vokaler har Sundsvallsdialekten det motsatta, mustiga ”ö” i stället för ”u” och ”eller” blir ett frodigt ”ällä”.

Sara Östman jobbar som arkivassistent på Medelpadsarkivet. Hon känner igen det här med bonnlurksstämpeln på dialekten, även i Sundsvall.
– Sundsvall har alltid varit lite av ett ”lilla Stockholm” och jag tror att en del hellre skulle dö än bli påkomna med att säga ”n’Erik” eller ”a’Anna”, säger Sara skämtsamt.

Det är synd i så fall för precis som i resten av Medelpad är Sundsvalls-tugget en härligt gungande dialekt med sjungande ordmelodi. Konsonanter som sticks på annat håll i landet är mjuka här, till exempel ”r”, ”d” och ”t”.
Ibland mosar s:en till sig och blir ”sch” som i ordet ”nånstansch” och man säger ”vars ska’ru” i stället för ”vart ska du”.

– Och ”ru” används jättemycket. Va haru gjort? Ska’ru följa med, vi ska fara å hälsa på… Tro’ru vi hinner me bussen? Komme’ru nån gång, vi ha bråttom.
Det låter skoj, lite ”rattirajran”, så där och när Sara fiskar i minnet efter fler ord och uttryck kommer hon ihåg fler skämtsamheter.
När Sara var liten gick hon under smeknamnet Glahyppa. Det betyder ungefär ”hon som är glad och hoppar”. I andra delar av landet kanske hon fått heta Hoppetossa.

Saras minns mormors medelpadska sinne för humor. Hon kunde kalla en vild unge som inte lyssnade för en ”flackabalj” och när någon gjort något riktigt korkat drog hon till med ”ja, nu sitt du där som a Lina Hägg på blåisa”.

Vem Lina Hägg var är inte lätt att veta, där emot vet man att hon definitivt ”skitit i det blå skåpet” eller ”gapat efter mer än hon kunde svälja”.
När behovet av kraftuttryck blev akut hade Saras mormor en småfräck lösning.

–I stället för svordomar eller om något toklustigt hände kunde hon säga ”klo sa katta när ho’ slog kutta tä isa”.
Det är dags att bli stolt över medelpadskan. När professorer och lärde bara skulle ha svurit tvåstavigt bjuder Medelpad på en mindre avhandling.
En katt på isen som ramlar omkull och slår sina allra ädlaste delar.