Leif GW avslöjar sina knep – så blir du en bra deckarförfattare

En gång ringde hans gamle kompis Jan Guillou mitt i natten:

– Hörru, en långtradarchaufför har blivit skjuten utanför Haparanda! Vilka är det som får det ärendet?

– Det skiter väl jag i, klockan är ju för fan kvart över tre. Men först blir det väl den lokala polisen och därefter länskriminalen, sade Leif GW Persson den gången och slängde på luren och somnade om.

Djupa kunskaper om polisarbetet

Akuta utryckningar av den typen behöver han själv aldrig göra. Som kriminolog förfogar han över djupa kunskaper om det rent faktiska polisarbetet.

– Sådant som Guillou slet med när han höll på med sina Hamiltonböcker slipper jag. Och jag tror att folk märker min grundkunskap, att jag vet vad jag pratar om, säger GW när Land träffar honom hemma på gården i Sörmland för att ventilera hans författarliv.

– Samtidigt finns det ju sätt att maskera sina brister. Maria Lang skrev överklassdeckare och en gång fick hon för sig att ha med en landsfiskal. Men hon var lat och pragmatisk. När hon kom på att hon inte hade en susning om att vad en landsfiskal gjorde, fick han vara sjuk och sängliggande i hela berättelsen. Det var ju helt jävla genialt.

Under de senaste fem åren är GW den svenska kriminalromanförfattare som har sålt mest i Sverige. Uppslagen till historierna kommer till honom på olika sätt. Kanske har han läst något som sätter i gång tankar, kanske skruvar han till ett gammalt verkligt fall. Eller så ruvas det på något som bara dyker upp i huvudet.

– När jag hittat en berättelse som fungerar gör jag en noggrann disposition över händelseförloppet. Det ger koll på i vilken ordning allt ska ske. För att sätta ramarna brukar jag också skriva början och slutet först. Ingen av de deckarkolleger jag har frågat gör så, de skriver löpande, säger Leif GW Persson.

– Det där knepet innebär att jag kan skriva exempelvis på kapitel fyra och sedan hoppa till kapitel 17 och skriva på det. Och när jag tröttnar där kan jag hoppa någon annanstans.

– Samtidigt säkrar jag även upp språket, så att det inte börjar med att någon jävel spelar fiol och så är det raveparty på slutet. Du måste ha en kontinuitet. Inte bara i berättandet, utan även i språket.

Vad krävs för att lyckas som deckarförfattare?

– Just språket, själva hantverket, är viktigt. Och deckare är ju i någon mening gåtor, så du måste vara hyggligt konstruktiv i huvudet. Det är inget fel om man är bra på problemlösning.

– Det krävs också ett visst mått av pedagogik. En spännande historia kan bli totalt ospännande om du berättar den på fel sätt. Samtidigt kan en berättelse som inte är så märkvärdig bli riktigt bra om du förfogar över pedagogiken.

Vad gör en deckare bra och läsvärd?

– Att den är spännande och underhållande, svårare än så är det inte. Och för att man inte ska tröttna bör nog karaktärerna i någon mening vara mänskliga, inte osårbara och odödliga. Det är därför jag har en poäng med Evert Bäckström. Han är ju faktiskt en bedrövlig jävel som vecklar in sig i en massa skit.

Vad får dig att lägga ifrån dig en bok?

– Om det inte händer någonting på 15 sidor. Är det dessutom bedrövligt skrivet slänger jag den över axeln direkt. Jag sa en gång att Läckbergskan skriver som Nicke Lilltroll pratar, och då menade en del att det viktiga är ändå att man läser.

– Det tror jag inte en sekund på. För om du bara äter ostbågar och pizza mår du inte bra. Och om du bara läser skit, då blir du ju dum i huvudet till sist.

De perioder då Leif GW författar blir han otillgänglig. Han varken umgås eller pratar med folk, och behöver frid i tankarna för att kunna skapa vid datorn i det rum han för ändamålet specialbyggt på vinden i sitt 1800-talshus.

– Jag skriver i omgångar. Först kör jag på i ett par timmar till jag blir trött och vilar ett tag. Det blir tre-fyra pass på ett dygn.

Någon skrivkurs har han aldrig gått. Däremot har GW läst mycket sedan barnsben, enligt egen beräkning en bit över 10 000 böcker.

Har du något råd till de med författardrömmar?

– Att de ska prova, naturligtvis. Men det är en sak du måste ta med stort mått av allvar. Många har en föreställning om att det bara är att kasta ut en bok som alla andra och så toktjänar man. Det är inte sant. De flesta författare lever ett materiellt fattigt liv.

Vad tycker du om ”den svenska deckarvågen”?

– Det kommer runt 200 svenska deckare varje år och de flesta av dem blir du bara förbannad på, jag lovar. Men det finns ett halvdussin som jag läser med stort nöje. Håkan Nesser gillar jag. Åsa Larsson är också för jävla bra på att skriva. Och Jens Lapidus, som har ett eget språk.