”Jag såg knappt några människor alls. Vi satt mellan fyra väggar och väntade. Det kändes inte som att flykten var över. Finns det jobb för mig eller min fru där, en framtid?” (GP 19/9 2015)

Dessa ord yttrade Mulham Kadour efter att ha flytt med fru och tre barn från Syrien och hamnat i Hedekas, ett litet samhälle i Västra Götalands läns landsbygd med tradition av avfolkning. Mulham Kadour ville skaffa ett nytt liv för sin familj och integreras i samhället.

Efter några dagar i Hedekas valde han istället att ta sin familj och lämna Sverige. Han såg helt enkelt ingen framtid på den svenska landsbygden. De senaste veckorna har vi sett flera exempel på flyktingar som får en chock när de hamnar på liknande platser. De undrar var mataffärer, bankkontor och skolor finns. För att inte tala om polis, ambulans och brandkår. De demonstrerar, barrikaderar sig på bussar och vissa lämnar Sverige.

Samtidigt har borgerliga politiker myntat uttrycket ”det nya utanförskapet”. De pratar om utlandsfödda arbetslösa människor i utanförskapsområden, och nämner svenska storstäders förorter. Hur i hela friden kan man kalla problemen i exempelvis Tensta, Rosengård och Biskopsgården för ett nytt utanförskap undrar jag.

De sociala problemen i dessa områden är något som diskuterats i decennier. Att kalla det för ett nytt utanförskap kan bara den göra som antingen är blind eller som sovit i väldigt många år. Dessutom har vi storstadsjournalister med glädje producerat kavalkader av reportage därifrån. Det är ju så mycket närmare och bekvämare att åka till förorten och göra socialreportage än att bege sig till exempelvis Storfors i Värmland, Ljusnarsberg i Västmanland eller Högsby i Småland – de kommuner som enligt magasinet Fokus årliga undersökning är allra sämst att bo i.

Jag har sett utanförskap både på den svenska landsbygden och i storstädernas förorter, och de känslor som människor uttrycker är slående lika. De säger att de är bortglömda av samhället och att de har lågt förtroende för etablissemanget. I storstädernas förorter tar sig frustrationen ofta uttryck i stenkastning på poliser, men på den svenska landsbygden finns ingen polis att kasta sten på, eftersom polisstationerna har bommats igen. På landet vänder många frustrationen inåt istället och kanske är det ingen slump att det är vanligare med självmord i glesbygd än i storstäder.

Jag vet inte hur det har gått för Mulham Kadour och hans familj från Syrien som valde att lämna Hedekas. Inte heller vet jag hur det kommer gå för alla de flyktingar som nu skickas till socialt utsatta samhällen på landsbygden och förväntas skaffa jobb och integreras.

Däremot är det anmärkningsvärt att till och med de som flytt från krig ryggar tillbaka när de hamnar utanför Sveriges storstäder. Vissa kallar dem otacksamma, men kanske vore det mer relevant att kalla dem klarsynta. Flyktingarna ser det som våra politiker inte vill se.

Svensk landsbygd behöver hjälp, men befinner sig just nu i både politisk och medial skugga. Ihop med ”det nya utanförskapet” borde politikerna därför även börja prata om det bortglömda utanförskapet, som finns utanför Sveriges storstäder.

Joakim Lamotte, journalist

Är journalist

Namn: Joakim Lamotte.
Ålder: 37 år.
Sysselsättning: Journalist, krönikör.
Övrigt: Följ honom på Facebook.

Vad tycker du? Skriv en debattartikel!