Slutet av första etappen från Ammarnäs till Svenska turistföreningens stuga Aigert går på kalfjäll och isig renblåst snö. Det är en kamp för varje meter.

Nästa morgon är stilla och vårvintersolen strålar över Vindelfjällen. I alla fall på 760 meters höjd där vi startar etappen mot Servestugan.

Ovanligt snörik vinter

April är en fin tid för turskidåkning på Kungsleden i Lappland. Vissa föredrar slutet av månaden då vintersäsongen för STF:s fjällstugor nästan är slut, och gästerna är betydligt färre än under sportlov och påsklov.

Denna tur gör vi 2015, i slutet av en ovanligt snörik vinter. Stolparna med röda ledkryss är på många ställen försvunna i djupet. Men de har förlängts med orange snökäppar, så nu på morgonen har vi inga problem att följa leden upp mot Juovvatjåhkka och Kungsledens näst högsta punkt på 1 080 meter.

Eller problem och problem. Ju högre vi kommer desto sämre blir faktiskt sikten. Vi hamnar bland molnen, vilket är synd eftersom utsikten häruppe lär vara fantastisk.

Raststugan begravd i snö

Efter några dimmiga kilometer dyker en pytteliten raststuga upp, nästan helt begravd i snön. Detta vindskydd högt uppe på Juovvatjåhkkafjället var nyligen med i dramatiska rapporter i riksmedia.

Vi knölar oss in, värmer soppa och känner på stämningen. Två veckor tidigare tog sex människor skydd i detta lilla krypin, undan snöstorm och kyla. De anmäldes ”försvunna”, men efter två dygn hittades de här av fjällräddningen, vid liv och oskadda. Ibland går det bra.

Efter lunch försämras sikten ytterligare. Avståndet mellan vinterleders stolpar är 40 meter och vi hasar försiktigt fram stolpe för stolpe. Efter en timmes åkning bär det nedåt och plötsligt är vi ute ur molnen. Fjällvärlden öppnar sig åter, solbelyst och vacker.

Typiskt stugvärdar – nybakad sockerkaka

Servestugan är tom. Inte ens stugvärden är där. Kollegan i Aigertstugan har dock meddelat att vi är på väg, så vi möts av en handskriven lapp på ett bord i köket. Stugvärden har skidat till nästa stuga, Tärnasjöstugan, för att bada bastu och kommer åter imorgon.

Men han har blandat saft till oss och bakat en sockerkaka! Typiskt stugvärdar.

Etapp för etapp tar vi oss vidare. En av höjdpunkterna är att skida genom den långa, djupa och märkligt u-formade dalen mellan Sytertopparna. Efter sex dagars åkning når vi civilisationen i Hemavan.

Ändå har vi haft det civiliserat hela vägen, fast på gammalt vis. Stugorna har varken el eller vatten. Men vatten finns i närmaste bäck, maten lagas på gasspis och slaskhink fungerar som avlopp. Vedkaminer står för värmen och i britsarna finns täcken och kuddar. Man behöver bara ta med ett reselakan.

Resa i takt med sig själv

Att resa på detta sätt är att resa i takt med sig själv. Ens egna kroppskrafter står för transporten på de en till två mil långa etapperna, och hela dagen är man ute. Att på kvällen tvätta sig, laga mat och diska får ta den tid det tar. TV och internet? Nix. När det blir mörkt går man och lägger sig. Som folk gjorde förr.

I april året efter åker vi en annan del av Kungsleden, Saltoluokta till Kvikkjokk. Halvvägs stannar vi två nätter i STF-stugan i Aktse. Extradagen lägger vi på en tur in i Rapadalen till den egendomliga klippan Nammatj, just innanför gränsen till Sareks nationalpark.

Nästa gång? Då blir det från Abisko och söderut.