Vesslan talar ut: "Mina byten kan vara lika stora som jag"
Blir intervjuoffret uppätet? Bara att gilla läget. Som naturreporter får man räkna med det mesta och i stället fråga boven i dramat.
Vid ett litet hål i snön i en skog någonstans i södra Norrland sitter Lands reporter och väntar. Han har stämt träff med ett av alla de små djur som lever under snötäcket på vintern. Och fram ur hålet tittar lite överraskande en snövessla.
Vad gör du här? Jag hade bokat intervju med en skogsmus just här.
– Eh, du pratar nog om min lunch är jag rädd …
Va, har du käkat upp mitt intervjuoffer? Vad är det för sätt?
– Käkat upp och käkat upp. Jag har musen här om du vill träffa den. Men den säger nog inte så mycket längre. Det blev ett gällt pip, ett kraftigt bett i nacken och sen var det slut.
Så du sväljer inte bytet helt när du dödat det?
– Man är väl ingen uggla heller. Nej, jag tar hem det till mina egna gångar och tuggar i mig det där, eller gömmer undan det till senare.
Jaha. Men hur ska det bli med min intervju? Det kommer knappast förbi någon ny mus, så länge du är här.
– Hoppas kan man ju alltid, för då tar jag den också. Nä, men allvarligt talat så kan du få intervjua mig i stället.
Vadå, tror du att jag är en sån där cynisk journalist som bara tänker på att få hem en bra story?
– Ja, det tror jag. Nå, blir det nåt? Annars drar jag.
Ja ja, okej då. Vad har du här att göra i mössens och sorkarnas gångar över huvud taget?
– Jagar. Det gör jag inte bara i gångarna mellan marken och snön, utan även när det inte är vinter. Då kutar jag i deras gångar nere i marken. Praktiskt att vara så liten som jag, så att jag får plats.
Det tycker nog inte de stackars små gnagarna. Men hur liten är du egentligen?
– Har faktiskt aldrig vägt mig. Men jag vet att en nätt och fin snövesslehona som jag väger drygt hälften av vad hannarna väger. Och att vesslorna i södra Sverige är klart större.
Vadå, är de sydliga vesslorna en annan art eller?
– Nej, vi är samma art, men de brukar kallas småvesslor. Längre söderut i Europa blir de ännu större, fast de också är samma art.
Är alla lika vita och fina som du?
– Jag är bara vit på vintern, resten av året är det bara magen som är vit. Småvesslorna är bruna på ovansidan året runt. Inte lika snyggt om du frågar mig.
Du är själv knappast större än de djur du äter. Blir ni vesslor ofta mat åt andra djur?
– Ja, huvva! Inga svenska rovdjur har så många fiender som vi. Rävar jagar oss, och ser man inte upp kommer en uggla eller en rovfågel och nyper en. Och folks små ”söta” katter tar faktiskt också en hel del vesslor.
Är det bara nere i marken som du jagar dina byten?
– Nej, var det än finns sorkar och möss kan du hitta mig. Ängar, igenväxande fält, stengärdesgårdar och så vidare. Grästäckta hyggen är inte helt fel heller. Ibland sitter jag på en tuva eller stubbe och spanar efter käk. Men för det mesta syns jag nog inte mycket.
Var bor du då och hur ser det ut där?
– Alla möjliga hål i marken, gärna gamla gångar efter sork och mullvad. Jag gräver inte själv. Där gör jag viloplatser som jag fodrar med hår. Kan också hålla till i uthus och under golv och så.
Låter mysigt. Men en liten rackare som du kan väl inte plocka av dig särskilt många hårstrån att jobba med?
– Ja alltså, jag tar ju hår från dem jag äter upp.
Va? Låter inte det lite makabert?
– Varför då? Det är väl inte konstigare än att du har skinnjacka? Vi får se till att inte låta något gå till spillo.
Du har rätt förstås. Det är bra att även djuren är rädda om naturens resurser.
– Det är ju liksom vi som är naturen. Fick vi bestämma skulle nog jorden räcka till alla.
Du borde bli politiker hör jag. Men en sak till undrar jag. När får du ungar och hur många får du?
– Jag brukar få ungar i april eller maj, upp till sju i en kull, och du ska se vad små de är! De väger bara några gram. Men attans vad fort de växer! På tre månader är de självständiga. Det händer faktiskt att de hinner para sig och få egna ungar innan vintern kommer.
Det måste bli en himla massa vesslor i så fall?
– Det beror på om det är bra sorkår. Då passar vi på att föda många ungar. Dåliga sorkår händer det att vi inte får några ungar alls. Vi anpassar oss efter vad naturen ger helt enkelt.
Så fick du det sagt igen. Nå, till sist, vad önskar du dig mest just nu?
– Att snön ligger länge än. Barvintrar blir min vita päls som en lampa i mörker och jag blir pinsamt lätt att upptäcka.
Läs fler djurintervjuer av Håkan Steen
Det visste du inte om vesslan
