Berättelser om valloner finns i var och varannan släkt. De var mörka och kunde smideskonster som ingen annan, de satte sin prägel på efterföljande generationer och ända in i vår tid.

Mörkt hår och bruna ögon är tydliga tecken på vallonblod i ådrorna. Eller så vill vi gärna att det ska vara.

Arbetarklassens adel

Smeder bland anorna betraktas som ett lika säkert tecken som rent fysiska indikationer. De kom på tidigt 1600-tal från södra Belgien, då Sverige lockade hit ett tusental smeder och andra arbetare till järnbruken.

Vallonerna är arbetarklassens adel. En droppe vallonblod väger tyngre än generationers floder av simpelt bondblod. Men långt ifrån alla som tror sig vara vallonättlingar är det.

Läs också: Släkthistoria: Fattigpojken Karl kämpade sig upp mot alla odds

Bidrog själva till mytbildningen

Mycket är myter och vallonsmederna bidrog själva till att de tog form. De gifte sig ofta med andra vallonättlingar och höll gärna yrkeshemligheterna inom familjen.

På så sätt värnade de sitt skrå och kunde hålla efterfrågan uppe på sina tjänster.

– Det är häftigt att folk håller på och forskar, att de bryr sig och tycker historia är viktigt. Men man ska vara försiktig, det kan genereras myter som sedan sprids. Och då måste jag skrika ganska högt för att överrösta dem.

Det säger Göran Rydén, professor i ekonomisk historia vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet.

Vanligare med tyska smeder

Han forskar om svensk järnhantering och vet mer än de flesta om vallonerna och deras smide.

Genom seklerna har det kommit betydligt fler tyska smeder än vallonska. Men ett konstigt namn på en smed – ofta förvanskat av socknens präst som inte alltid var så språkkunnig – tolkas gärna av släktforskare som vallonskt.

Och med tiden späddes det vallonska blodet ut när de började gifta sig utom den egna gruppen. Många fick svenska namn genom giftermål.

Ord som ”vallonsmed” och ”tysksmed” i kyrkböckerna behöver därför inte alls beteckna en nationalitet utan mer vilken teknik smeden använde.

Valloner kom på 1500-talet

Gustav Vasa var den som började ta in tyska smeder och hans söner lockade vallonerna, de första redan i slutet av 1500-talet.

Föreningen för smedsläktsforskning räknar med att var tionde smed var vallon, ungefär lika stor andel var tyskar och resten svenskar.

Att vallonerna stack ut berodde på flera faktorer. Deras ovanliga namn gör dem lätta att identifiera.

De anlitades också av ett mindre antal specialiserade bruk, medan tysksmederna var mer utspridda och kom under längre tid.

Läs också: Stor guide: Så forskar du i husets historia

Yrkeskunnandet fördes vidare

Vad yrkesskickligheten bestod i skulle Göran Rydén bra gärna vilja förstå.

– Hur traderades yrkeskunskapen i en vallonsmedja, vad var det som mästaren lärde sina gesäller? Kunde han lära sin son mer än han lärde en gesäll med svenskt namn? Exakt hur de gjorde vet man inte. De hade två härdar, en smälthärd och en räckhärd, och så hamrade de mellan.

Vallonjärnet var dyrare att framställa, det gick åt både mer personal och mer kol. Men det gav ett renare, hårdare järn, som användes framför allt för tillverkning av verktyg.

Det är alltså inte bara trycket i vapensmedjorna under Trettioåriga kriget som låg bakom expansionen och efterfrågan.

Vallonerna var ett föredöme

Det exklusiva vallonjärnet gick på export för dyra pengar och blev till eggar på stämjärn, knivar, yxor, liar och andra verktyg.

I mitten av 1800-talet började vallonsmidet fasas ut. Men i slutet av seklet togs vallonerna fram som ett föredöme av den unga arbetarrörelsen – en idealfigur med yrkesstolthet och disciplin som inte söp och stökade.

Därifrån löper spåren vidare till i dag, då ingen längre har personliga erfarenheter av vallonernas smide och liv.

Sällskapet Vallonättlingar får mycket förfrågningar från släktforskare: ”Min farmor sade alltid att vi är av vallonsläkt”.

Flera hundratusen vallonättlingar

Sällskapet har en databas med 120 000 namn på vallonättlingar och ingifta. Flera hundra tusen svenskar har troligen vallonska rötter uppskattar föreningen som har cirka 1 100 medlemmar.

Vallonsmidet lär ha använts sista gången 1947 och den siste vallonsmeden Hasse Gille från Österbybruk – smed i 14:e generationen – gick ur tiden för bara några år sedan.

Läs också: 30 bra frågor du ska ställa till din mormor

5 fakta om Vallonien och vallonerna

1. Vallonien är ett område i dagens södra och sydöstra Belgien plus gränstrakterna i Frankrike.

2. Vallonerna hade ett eget språk som var besläktat med franskan.

3. I bergen Ardennerna fanns mycket järnmalm och bruk blomstrade redan på 1400- och 1500-talen.

4. De första vallonerna kom till Sverige i slutet av 1500-talet, inbjudna av hertig Karl.

5. På 1620-talet kom en andra, större våg, på initiativ av handels- och finansmannen Louis de Geer i Amsterdam. Det rådde arbetslöshet i de vallonska brukstrakterna.

Vallonbruken var små modellsamhällen

De flesta vallonbruken fanns i Uppland men sedan spred sig vallonsmidet och blandades upp med andra tekniker.

Som det förnämsta vallonbruket räknas Lövsta.

Begreppet vallonbruk hörde också samman med en organisation byggd kring en välvillig brukspatron, en upplyst patriark som månade om sina arbetare.

I Österby bruk finns världens troligen enda bevarade vallonsmedja.

10 vanliga vallonnamn

Birath, Bonnevier, Drougge, Gauffin, Gelotte, Gille, Herou, Hûbinette, Pousette, Sporrong.